ylva is back on track
I fredags var det midsommar. Jag skall inte berätta allt för mycket om min irritation den kvällen. Men det var en oerhört bra kväll samtidigt. Jezzica hade jag inte träffat på länge, förutom fikan vi hade för ett par veckor sedan. Så det var väldigt trevligt. Men det bästa, det var nog att jag pratade med arvid, min lillebror.
Jag satt och grät, samtidigt som vi pratade, mest för att jag blev rörd av allt han sade. Mest för att ag kände hur mycket närmare varandra vi kom, han och jag. Han var stolt över mig, för att jag klarat av att ta hand om det här hushållet så pass länge, men det som rörde mig mest av allt var att han sa, att görel försökt leka mamma åt honom, försökt uppfostra honom, precis som mor och far, men han sade att det var jag, hans yngsta storasyster var den som uppfostrat honom. Som lärt honom tvätta, laga mat, diska, ta egna initiativ. Och jag bara grät, jag grät för att jag var så glad att trots alla våra bråk, som inträffat nästan varje dag, så var han stolt över mig, glad över mig.
Min lillebror och jag, är de två i syskonskaran som aldrig kommit överens, som alltid bråkat om kaffekoppar på bordet, plast i diskhon, damm på toaletten, grus i hallen, skor som står fel. You name it, och vi har bråkat om det. Jag insåg att det var inte arvid jag varit arg på alla de där gångerna, det var min mor och far som jag varit besviken på. För att de, genom att inte ta sitt ansvar som föräldrar tvingat in mig i en roll där jag inte hör hemma, där jag inte skall vara. Inte än åtminstone, den rollen kommer jag ha om jag en dag skaffar man och barn. Men jag skall inte ha den rollen för min lillebror, och han förstod, och jag förstod honom. Jag kramade honom och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Det har jag inte gjort.. på så länge jag kan minnas, för jag har aldrig kunnat göra det. Det har aldrig varit rätt. Men det kändes så rätt då, trots att jag var full.
Sedan i fredags, så har det varit frid och fröjd mellan oss. Mor och far kom hem i lördags och åkte i söndags igen, och jag och arvid har kommit bra överrens. Vi har hjälpts åt med allt, tvättat, hängt tvätt, vikt tvätt, diskat, lagat mat, städat. Allt, och det känns så bra. Jag är inte ensam längre, jag har någon som förstår, och det är min lillebror som är en av de människor jag älskar över allt annat på jorden.
Om vi skall gå över till någonting annat och lämna kärleksförklaringarna så kan vi gå över till min pojkvän. 11 juni så ville han ha en paus. vi har inte träffats sen dess. vi har knappt pratat sen dess, han kände sig jagad, jag kände mig förtvivlad.
Idag kände jag att fan, det här får vara nog. Jag vill inte gå omkring och undra över ifall jag har en pojkvän eller inte, ifall jag gjort någonting fel, ifall jag är fel, ifall jag är så ful som folk sagt i flera år, som jag själv tyckt.
Men nej, jag har inte gjort något fel, jag har varit ärlig, jag har varit mig själv, och damn you, jag är snygg. Jag känner mig så förbannat mycket snyggare än vad jag gjort på flera år. Vill han inte ha mig så är det hans förlust, det är han som förlorar på det. För jag kan hitta någon så mycket bättre, så mycket snyggare och som vill ha mig, just som jag är. Jag ändrar mig inte på någon, det kommer jag aldrig att göra, om jag så hittar en kille som är precis så som jag drömt om. I will not change. För jag duger som jag är.
Jag skickade honom ett sms med texten:
john, jag har förstått att du inte riktigt vill ha med mig att göra längre. men jag vill gärna träffa dig och prata om det, det är ingenting jag vill ta via telefon eller msn. och jag vill gärna ha tillbaka min tröja. så snälla... hör av dig, och ta dig tid för att träffa mig, en liten stund åtminstone.
Han ringde och sade att vi kanske kunde träffas idag, kanske. Vi får se. Den här veckan skall han komma hit, annars traskar jag över till honom, knackar på dörren och kräver att få prata med honom. that's that. Nu skall jag göra mig iordning så att jag blir så jävla snygg jag kan bli, så att han inser vad han missar.
