Jadu Reinfeldt

Hej Reinfeldt.

Jag undrar om du vet hur det är att vara arbetslös i dagens samhälle. Jag vet, jag har varit arbetslös och sjukskriven i snart 6 månader.

I början måste jag erkänna att det var skönt, jag kunde vakna vilken tid på dygnet jag ville, jag kunde vara ute sent, sitta framför datorn eller se på tv. Det var livet, jag var fri och lycklig... i två veckor. Sedan insåg jag att det behövdes pengar för att göra saker, pengar jag inte hade. Jag hade juh gått från studier till arbetslöshet och behövde såtillvida vara inskriven på arbetsförmedlingen i 90 dagar för att kunna erhålla alfa-kassa.

Under tiden fick jag gå på möte efter möte hos arbetsförmedlingen där man blev behandlad som ett barn. Jag minns så väl den misstrogna blick jag gav min handläggare när han visade upp en dagbok med moln på framsidan som jag skulle få. Där skulle jag skriva ner de jobb jag sökte, precis som om jag gick på lågstadiet igen där man skrev ner veckans läxor.

Kollektivtrafiken kostar och då jag stod utan inkomst fick jag pengar till resor av mina föräldrar som redan hade en sträng ekonomi. Jag sökte inte särskilt många jobb i början och när det kom till arbetsförmedlingens kännedom blev de inte så glada på mig, jag försökte förklara att det inte fanns några jobb att söka. Men då skrattade de bara, log och sade att det fanns tusentals jobb i deras platsbank. Det fattades bara att de skulle klappa mig på huvudet och kalla mig "lilla gumman". Visst finns det mängder med jobb, för de som har rätt utbildning, erfarenhet och körkort, men inte för mig. De flesta är inte ens någon idé att söka då jag skulle bli bortsållad med en gång då jag var för underkvalificerad.

Sedan skadade jag mitt vänsterknä, jag hoppade på kryckor i flera veckor och blev sjukskriven. Blir man sjukskriven när man är inskriven på arbetsförmedlingen så blir man avanmäld därifrån. De talade om för mig att det var försäkringskassans sak att ge ut pengar till mig. jag ringde försäkringskassan och förklarade min situation, men enligt dem var det bara onödigt att ens försöka, för jag skulle inte få någon sjukpenning iallafall. Inte då jag gått från arbetslöshet till sjukskriven. Fortfarande stod jag helt utan inkomst och var helt beroende av mina föräldrar.

Jag fick åka till olika sjukhus i stockholms län för undersökningar på diverse olika sätt. Återigen kostade kollektivtrafiken och så fick jag betala för varje läkarbesök jag gjorde, inte mycket visserligen men allt är mycket om man står utan inkomst.

Mitt knä blev bättre och jag blev påanmäld på arbetsförmedlingen, nu, tänkte jag. Nu måste jag väl få pengar från alfa-kassan, men nej nu hade jag varit inskriven i 90 dagar och skulle få ungdomspraktik. Jag höll på att bli tokig av tristessen, att vakna varje dag och inse att huset var städat, det fanns mat och bröd för flera veckor framåt i frysen. Alla vänner var på arbete eller skolan och kvar hemma fanns jag. Jag ville skrika av frustration så fort jag slog upp ögonen och mådde allt sämre. Jag höll verkligen gå in i en djup depression, särskilt efter att ni borgare vann valet och man fick höra att som arbetslös var man en börda för samhället, en last. Man var lat och oengagerad och levde bara på bidrag. Jag ville jobba, jag ville så gärna jobba, få min egen lön och kunna försörja mig själv, men det gick inte. Det fanns inga jobb och inte ens bidrag fick jag. utan jag fick förlita mig på att mina föräldrars ekonomi var tillräckligt stark så att jag kunde få lite pengar att röra mig med varje månad, trots att det mesta enbart gick till resor i kollektivtrafiken.

De tog en cirka tre veckor innan jag och handläggaren på arbetsmarknadsenheten i salem lyckades hitta en praktik åt mig. Sarah Foto i södertälje, det är en underbar arbetsplats och jag trivs så bra. i åtta veckor skulle jag få arbeta där, fram till 31 december. Jag skulle även få ersättning för praktiken, 3200kr i månaden. Lycka! jag skulle kunna köpa en ny väska, då den jag använder innehar så stora hål att allting ramlar ur den, jag skulle kunna köpa en dragkedja till min kappa så jag kunde stänga den när det blev kallt, jag skulle kunna tillåta mig själv att köpa mig en kaffe på pressbyrån någon gång ibland eller ta en cola tillsammans med mina vänner på ett café.

Idag var jag på arbetsförmedlingen igen, vi pratade om min praktik och handläggaren underströk att jag inte skulle få praktisera längre än till den 15 december, chockad frågar jag varför det var så. jag hade blivit lovad en åttaveckorspraktik, jag hade skrivit under papper på det. "Nej, den nya regeringen vill att alla praktiker skall vara avslutade i mitten av december." Varför visste han inte riktigt. Men jag vet iallafall vad det innebär för mig. Jag kommer få gå hemma igen, för jobb lär det knappast finnas åt mig. Jag kommer få gå hemma, förhoppningsvis få bidrag, ja hellre bidrag än inga pengar alls. Och som jag förstod det så ville nya moderaterna inte ha några bidragstagare. "Arbete framför bidrag" tycker jag mig dra till minnes.

Jag har nu cirka tre veckor kvar på min praktik, efter det kommer jag att känna mig lika värdelös som innan. Nu under praktiken har jag ändå känt att jag kämpar för något, jag kämpade för de där pengarna jag skulle få, mitt liv hade en mening. Men nu tar ni bort den och jag förstår inte varför. Arbete framför bidrag men bidrag framför arbetslivserfarenhet? Hur det nu än är så borde människors välbefinnande gå före allt annat och mitt kommer sänkas utan praktik eller arbete.

Vad skall jag göra Reinfeldt? Skall jag försörja mig på tiggeri på pendeltåget, panta burkar, eller städa svart åt grannarna? Vad gör jag, när det inte finns arbete åt mig och när ni tar ifrån mig det enda som fått upp min kämparglöd?

Jag vet inte, kanske det klär mig.

Ja, nu återstår visst bara frågan... oval, rektangulär, rund, kantig, pilot. And I guess that's for me to know and you to find out.

Johari n Nohari

tänkte jag skulle se vad folk tycker om mig. Egentligen inte, jag är bara en sucker för att göra sånna här saker. But please, contribute

Johari och Nohari.

With or without

Jag känner mig så ledsen, hela tiden. Det är som att sitta på en av de där byggnadsställningarna av Bambu i Hong Kong och hela tiden vara säker på att falla ner. Vid minsta vindpust eller beröring så ramlar jag handlöst ner mot den hårda asfalten.

Jag försöker verkligen, så mycket. Och jag vill så gärna.
Var in på SH idag, försökte förmå mig till det, men det första som mötte mig var ett pm, skickat i söndags om att jag skulle bli avsatt som rektor för BB om en vecka om jag inte yttrade mig i diskussionerna om BB's lektionssystem. Jag blev arg, ledsen och upprörd, genast satte jag mig i en försvarsställning. Förstår inte hur personen ifråga kunde skicka ett pm på ett forum som den visste att jag inte var inne på, när personen lika gärna kunde sagt det via msn eller irc där jag är dagligen.

Jag får sådan ångest, inte av spelet utan oförståelsen från människorna i det. Det tär på mig, känns som att någon sitter med en sked och gröper ur mitt innanmäte sakta men säkert. Jag vill så gärna, jag älskar spelet och mina karaktärer. Jag vill ha kvar min rektor på BB, jag vill ha Vanessa till krönikör. Jag ville ha Temp till sjukvårdare (men nu såg jag att någon annan blivit det och jag har fortfarande inte fått svar på min bakgrund så jag antar att jag inte fick det).

Men det bara värker i mig, jag önskar att folk kunde visa mer förståelse, särskilt när jag berättat allt som hänt, hur jag mått och hur jag fortfarande mår. Men när man bara möter oförståelse och hårda ord och man nästan är nere på botten, då slåss man. Då slinker man bakom sin försvarsmur med en gång och kämpar för att överleva.

Jag kämpar så för att överleva, för att må bra igen, för att ordna upp mitt liv. Och just som allt verkar bra igen så går det ner. Alltid nedåt.

Jag hade planer på att spela rektorn så fort BB startades igen, det hade jag. Men jag kan inte förstå varför folk inte kan förstå att jag inte kan ta OFFsidan just nu. Utan istället hotar med att avsätta mig. och sedan blir jag kallad för taskig och orättvis. Men vem är det som är orättvis egentligen?

Det känns som att jag glider längre och längre ifrån allt, allt som är så välbekant och älskat. Så fort man lärde känna folk bättre så blev de bara värre och värre. Jag är medveten om att jag är en svår person att handskas med, det är jag verkligen. Jag har min stolthet som ofta blir sårad, jag är bossig och vill gärna vara med och bestämma överallt. och när jag för en gångs skull säger att "Nej, jag måste tänka på min egen mentala hälsa just nu. Jag kan verkligen vara med och bestämma här nu. Men fortsätt gärna utan mig. Snälla, jag vill inte stoppa upp något." Då blir även det fel. Jag har känslor jag med, och de har blivit så djupt sårade av så många människor jag brytt mig så mycket om.

och den gången för flera veckor sen då jag var inne i kanalen senast, det där bråket jag hade med en viss person. Jag vill ha en ursäkt. Men en del verkar inte förstå hur mycket ett förlåt betyder för mig. Jag må vara förjävlig ibland, men nu är jag så sårad att jag inte vet om jag kommer orka ta mig upp igen.

Jag har inte den orken att sitta och välja ut vissa personer jag vill ha kontakt med, och det är det här som skrämmer mig faktiskt. Jag vill ha allt eller inget. rollspel/irc-människorna, eller ingen av dem. Jag vet att det skulle bli tufft, jag vet att jag skulle må skit av att inte rollspela mer, eller sitta vid datorn, skratta åt mina karaktärer med andra rollspelare. Jag vet det. Men kanske skulle jag må bättre utan?

skulle jag kunna lägga de här fyra åren av mitt liv bakom mig och börja om från början. Can I?

Ibland vill man bara gråta

fem månader av arbetslöshet och så får jag ungdomspraktik. Det är jättemysigt att ha någonting att göra om dagarna, trots att det är ansträngande och så kommer jag hem rätt så sent om kvällarna, men det är roligt, det är skönt. Jag har varit uppåt hela dagen, varit uppåt senaste veckan och kanske tänkte jag, kanske skulle jag orka ta mig tillbaka till SH nu?

Men så sitter man på irc, samtal leder in på finska och så fortsätter vi prata om det. Sade att mitt efternamn var Lehmusvirta på finska och lät folk gissa vad det var. Ngåon tyckte jag skulle säga det och ja sa nej. då blev jag kallad för fitta, på finska då såklart. och jag krävde en ursäkt. Men nej, det gick inte för sig. Ostabil och lättsårad som jag är i nuläget åker min hårda sida fram, säger några väl valda ord och går ut från kanalen. Sedan inser jag att det inte är JAG som bör försvinna från kanalen utan personen i fråga som kallat mig för fitta, så jag ber i pm en operator (ja inte bara en operator utan co-founder) att kicka den här personen. men det gick juh inte för jag hade gått från kanalen och då var det tydligen lönlöst att kicka den andra personen.

Detta trots att den gjort sig skyldig till två regelbrott på vår kanal och jag trodde verkligen det var sånt här våra operators var till för. Se till så att reglerna följs, se till att ingen blir kränkt eller blir ledsen eller så.

Men tydligen så är det för jobbigt. Eller var det bara för att co-foundern i fråga verkar ogilla mig sedan jag inte riktig vet när/om jag kommer tillbaka till SH? Jag vet faktiskt inte. Men jag blir så less på det. Folk verkar tro att jag är så hård och tuff och tål allt. men så är det inte, det är så jävla lätt att såra mig och jag tar illa upp när folk säger elaka saker till mig, ja jag gråter när folk är elaka. När de kränker min person, och när personer som skall se till att reglerna följs fullständigt skiter i det.

Är jag så hemsk att man inte bryr sig om vad folk säger till mig?

NaNoWriMo går inte så bra heller. hade 12000 ord i söndags och låg före i planeringen men sedan började praktiken och det går trögare. Orkar inte sitta vid datorn särskilt länge om kvällarna och dagtid så jobbar jag.

Wordcount: 13138

NaNoWriMo - And so it has begun

National Novel Writing Month.
Man registrerar sig på sidan och mellan 1-30 november skall man då försöka skriva 50,000 ord.

Jag själv tänkte slå två flugor i en smäll och skriva ett gäng bakgrunder till SH.
Vanessa Morrison, var påbörjad innan Nanowrimo började, jag hade skrivit 3000 ord på den. idag har jag då fortsätt på den bakgrunden, som ett kapitel två. Det är meningen att hon tillslut skall bli krönikör på The Daily Prophet.

Jag är trött, jag har skrivit mycket idag. Hadi blev misshandlad av en rånare med en yxa imorse (han mår bra tack och lov), Axel är med i Gävle Dagblad (rösta på nummer 11 :P) och imorgon skall jag på arbetsintervju.

Wordcount: 1686