Själsfrände

När jag var liten fick jag höra en historia om att för länge länge sedan så satt man ihop, man och kvinna. Man var ett. Två halvor av samma människa, sedan hände någonting, jag minns inte vad men förmodligen blev Guden arg och särade på människorna och vi blev självständiga. Man.. och Kvinna. Sedan dess så letar vi ständigt efter vår andra hälft, det som saknas i livet.

Så fort vi träffar denna själsfrände så blir allting bra, du kan skratta, gråta, skrika, göra allt och ändå känna dig bekväm. Allt blir så naturligt och tryggt. Vad som än händer så finns de alltid där, de är trots allt din andra hälft. Men hur vet man att man träffar sin själsfrände? Är inte de här känslorna de som alltid infinner sig i början på ett förhållande? Är då själsfränden den man klarar av att stanna med? I hur många år? Saker och ting förändras, människor förändras. Är det meningen att vi skall vara med en människa? Jag vill gärna tro det, för jag vågar inte tänka på att risken annars finns att jag lever mitt liv ensam.

Jag trodde Björn var min själsfrände, allt kändes som det skulle med honom. Han var min bättre hälft, men kanske inte alla bitar av pusslet passade ihop där. Kanske skulle det göra det, kanske han faktiskt är min själsfrände, men jag träffade honom vid fel tidpunkt, hade allting varit annorlunda om vi träffats nu? eller för 6 år sedan?

Kanske David var min själsfrände? Hur skall man veta sånt? Finns det människor som måste leva ensamma resten av deras liv för att själsfränden dog av en olyckshändelse? David dog av en olyckshändelse, jag var bara 8 år. Om David var min själsfrände, betyder det att jag aldrig kommer hitta den riktiga kärleken, eller lyckan. Eller kanske min själsfrände är någon från ett annat land, där de tvångsgifter sina barn, så kanske min själsfrände redan är gift med någon annan?

Eller så kanske det bara inte finns själsfränder, kanske en del har tur och andra inte har det. Hur som helst så tror jag faktiskt att jag kommer få leva själv, kanske inte för alltid. Men oftast, jag kommer inte få ett lyckligt äktenskap med många barn. Kanske ett par med något barn från varje, om jag ens får barn. Jag kanske hinner dö innan dess, vem vet? Just nu vet jag bara inte vad det är meningen att jag skall göra. Gå till jobbet, jobba, komma hem, sova, gå till jobbet, jobba, komma hem, sova... osv.

Det är ett evighetsmönster som aldrig bryts. Jag önskar bara någon kunde glutta in i framtiden och tala om för mig att jag också en dag, kommer få känna på den där riktiga lyckan.

Jag vet inte, jag är bara så grymt rädd för att leva mitt liv ensam.