Olivia.

Fick igång min gamla laptop, tänkte se om jag hade gamla saker sparade på den. Det hade jag. Hittade ett dokument med citat från mig och Olivia.

Olivia: Man har ställt in ögonen på manuellt fokus och så vet man inte hur man ska hantera det manuellt.

*ylva börjar skratta*
Olivia: Jag tänkte säga en sa, men jag kom på hur dumt det skulle låta så jag sa inte det.
ylva: Jag tror det var det jag skrattade åt.

ylva: Packa pappas kappsäck. Oh my god, jag kan prata!
Olivia: Haha det är juh det du inte kan.
ylva: Joo, fast bara fel saker.

Olivia: Är det för att vi är störda från början eller tänker vi bara på samma radiovåg?

ylva: Jag tänker aldrig byta msn-bild.
Olivia: Inte jag heller! Eller möjligtvis till en annan.
ylva: Nej!

Olivia: Det är irriterande att man glömmer bort den enda man kommer ihåg.

Olivia: Jag stod utanför krogen och grälade med rösten.

Olivia: Gud är pappa till alla munkar.

Ett år.

För ett år sedan la du dig i din säng. Du drack ditt vin, svalde dina piller. För ett år sedan skrev du ordet 'Förlåt'. Det är nu ett år sedan du somnade, för att aldrig någonsin öppna ögonen igen. Ett helt år, 365 dagar. Det har hänt så mycket på den tiden, jag har förändrats enormt. Du skulle bara veta.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, så mycket jag skulle vilja göra. Så många minnen jag velat återuppleva. Ett år är lång tid, men samtidigt väldigt kort. Är det BARA ett år sedan? Är det ETT ÅR sedan?

På ett sätt trodde jag det skulle kännas lättare nu, vilket det gör antar jag. Jag brister inte ut i ständiga gråtattacker längre. Men det gör ont, så jävla asont. Inte hela tiden, men då och då kommer jag på mig själv med att tänka eller säga: "Åh, det här måste jag berätta för Olivia sen!" Kanske för att du aldrig var en ständig del av mitt liv. Vi sågs aldrig ofta, vi pratade inte ofta. Men när vi gjorde det. Då jävlar. Fan vad vi hittade på. Allting var roligt, allting var helt Crazy! Eller hur?

Kohagen, munkgångarna, zumba, tequilan till frukost, sprutmunken, öltunnan.

Det känns tomt, det känns så ihåligt och fortfarande helt ofattbart.

Jag är fortfarande arg på dig. Arg för att du valde att inte finnas kvar längre. Arg för att du tog ditt sista andetag på min födelsedag. Jag kommer aldrig sluta vara arg på dig för det. Vilket är fruktansvärt själviskt jag vet. Men detta är min sorg, min smärta. Hålet du lämnade kvar i mitt hjärta.

Jezz och jag gick till kyrkogården vid Ullevi norra idag. Det var dit jag gick när jag precis fått veta. 17 februari 2012 stod jag där med tårarna forsande och väntade på att Jezz skulle möta mig. Trodde nog aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Varenda andetag var en kamp. Tårarna blev isbitar på mina kinder och det kändes som att jag höll på att slitas sönder i tusen bitar. Jag vill skrika, jag ville sparka, jag ville slå. Men jag var för upptagen med att försöka andas.

Sen såg vi Patrick Wolf också. I Hagakyrkan. Det var helt magiskt. Jag såg honom första gången, med dig. När vi var på Arvika -07. Och ikväll så spelade han The sun is often out. Som jag spelade den förra våren. Om och om igen, lät tårarna rinna, tills det inte kunde finnas några tårar kvar. Så sjöng han den ikväll, jag tog Jezz hand och vi satt båda och grät. Fan vad jag saknar dig. Det börjar bli svårt att andas igen och tårarna skymmer min sikt.

Men, det gör inte lika ont. Inte riktigt. Och jag är rädd att det en dag inte kommer göra ont alls.

Kärlek på alla hjärtans dag. :)

Så då hade jag en vän som kände sig låg, då tänkte jag: Att nu fick det vara nog!

ylva: Min älskade vän nu ska du få se, att du nästan alltid kan få mig att le. Vi har roligt vad vi än hittar på och det är nått inte alla kan förstå. Till många olika ställen vi far, för vi har en relation de flesta inte har. Därför min underbara vän jag nu säger, att du är den bästa bland alla vänner.

Joel: Åhhhh fy fillibubblan vad fint du skriver, rent mentalt texten jag ut river, stoppar ner den i mitt hjärtas ask, där den inte kan besudlas av patrask och blir en hjälp varmare och kärleksfullare än en Golden Retriever. Tack för att jag får vara din vän och att du är där för mig när jag solen behöver, när jag i förtvivlans mörker ligger på golvet och hjärtat det blöder.

ylva: Det är så man kan ha det om man tar vara på allt, som livet ger en och håller hjärtat från att bli kallt. jag är gärna din sol, särskilt när du har på dig din kjol. Jag är dålig på att rimma, desto bättre är jag på att simma. Så känner du att du håller på att drunkna ska jag göra allt för att rädda dig från att sjunka.

Joel: Jag känner mig i mina svar så banal, måhända för att jag är kvar i den fas Freud kallar anal. Jag tycker din skaldekonst är fenomenal, lägg till att det är dig en ska gå med nära en kanal och att du är snar att säga till om en blir patriarkal så blir glädjen över vänskapen med mig total!

ylva: Jag tackar så ödmjukast för dina ord, känslorna sköljer över mig likt en flod. Nu känner jag dock att fantasin börjar tryta, samtidigt som min sambo av hunger vill ryta. Så jag lämnar dig nu åt ditt pluggande så att du på tentan (?) inte blir... Kuggande? ;)

Joel: Dina ord var som att sätta ned nålen på en skiva, jag började skratta, dansa och glömde att skriva. Dessa ord, ej många eller dryga, var tänkt att mot Biskop få flyga. Ät du i lugn och ro, du har fått mig att dansa loss i mitt eget bo. Jag vill bara mena att det är du som ger glädje och ej får en att känna sig black, när jag nu utstyrd i kjol stuffar loss till Unfinished Sympathy med Massive Attack"

Joel: Kudos till alla och envar, vi är fanemig starka i varje andetag vi tar.

ylva: Ropen skalla! Kärlek åt alla!

Hot och rädsla

Idag är första gången sedan jag flyttade till Göteborg som jag går till jobbet med en klump i magen. Det känns som om jag har ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas. Igår blev jag mordhotad av en kund. Det var rent av löjligt när jag tänker efter. Det handlade om hästkött i lasagnen och hon gick från att inte veta vilket märke hon köpt till att det var Findus till att det var Coop. Hon gick från att ha köpt en till att ha köpt åtta stycken. Hon gick från att förklara hur traumatiserad hon blivit över att ha haft hästkött i frysen till att hon också ätit det. Sedan blev hon upprörd, arg, hotfull. Hon började skrika om att jag ljög för henne då jag uppenbarligen inte haft all information med mig, trots att jag rådfrågade två kollegor under telefonsamtalet. Hela tiden förklarade jag väldigt lugnt men bestämt att om hon haft varorna eller kvitto kvar så kunde hon komma in och få pengarna tillbaka. Det hade hon givetvis inte så jag hänvisade henne lugnt att ringa min chef dagen därpå då chefen redan gått hem från dagen.

Det var då hon ville ha mitt namn, vilket jag tveksamt uppgav. Det räckte inte, hon ville ha mitt efternamn. Det förklarade jag att jag inte var bekväm med att lämna ut. Det var då det kom. Orden som spelats upp i mitt huvud det senaste dygnet. Att hon hade kontakter som kunde ta reda på det så att de kunde "ta hand" om mig.

Jag har pratat av mig med många sedan dess, däribland min far som själv fått motta många mordhot under sin karriär som kriminalvårdare. Alla, även jag själv, kommer fram till samma sak. Hon menade förmodligen inte allvar, det var förmodligen bara någonting hon sade i stridens hetta. Men det är just det, jag vet inte. Kanske är hon en av de få som verkligen skulle göra slag i saken? Hursomhelst så lyckades hon. Jag blev rädd.

Jag skall göra en polisanmälan, men jag hoppas hon kommer in, ringer igen eller mailar så att vi kan få hennes namn. Jag vet att en förundersökning skulle läggas ner, men jag tänker att om jag åtminstone vet vem hon är så kommer en polisanmälan visa henne att detta är allvarligt. Att hon inte kommer undan med att säga vad som helst.

Dikter.

När jag kom till jobbet i söndags morse möttes jag av en låttext på mitt skåp.

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.

Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.

Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gör det med hjälp av människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser. Emil Jensen - Inte vackrast i världen
Jag visste med en gång att detta var Joels verk. Det fanns ingen annan som skulle få för sig att göra någonting liknande, dessutom kände jag igen handstilen. När jag öppnade skåpet började tårarna att rinna. Hela skåpet var dekorerat med dikter. Fina, underbara Joel. Jag stod bara där och grät och kände hur det värmde i hjärtat.

Vad livet och stunden gav, kan ingen ta ifrån oss.
- Gunnar Ekelöf

Vårt liv är en vindfläkt, en saga en dröm.
En droppe som faller i tidernas ström.
Den skimrar i regnbågens färg
en minut
Brister och faller
och drömmen är slut.
- Nils Ferlin

Gråt ej vid min grav. Jag finns ej där. Jag finns i solens spegelblank på haven. Jag finns i vindens lek över sädesfälten. Jag finns även i höstens stilla regn och i vintergatans stjärnahär. Och när du en tidig morgon väcks av fåglar - kan det vara min röst du hör. Gråt inte, vi träffas snart igen.
 - Jan Hall

Gråt inte för att jag är död, jag finns inom dig alltid. Du har min röst, den finns i dig. Den kan du höra när du vill. Du har mitt ansikte, min kropp. Jag finns i dig. Du kan ta fram mig när du vill. Allt som finns kvar av mig, är inom dig. Så är vi jämt tillsammans. - Barbro Lindgren

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.- Harry Martinsson

Anne-Marie Hellkvist

14/3-1928 - 7/12-2012

Jag minns en dag i det härliga retroköket där jag stod på en stol för att nå upp till spisen och du stod bredvid. Den där dagen du lärde mig att göra plättar. Jag minns lyckan, glädjen, kärleken och stoltheten.

Jag minns en av de där mornarna på landet, när det regnade och du förklarade att det inte skulle bli några jordgubbar till frukost. Hur jag promt gick ut i gummistövlar och sydväst för att plocka dem åt oss. Hur du stod i köksfönstret och log kärleksfullt mot mig. Jag minns när du visade glasrutorna du och morfar köpt och visade hur han tänkt göra stugan större genom att glasa in uteplatsen. 'En dag, när jag blir stor och tjänar pengar, då skall jag minsann bygga ut den så ni tänkt åt dig.' Sa jag, du log mot mig och tog mig i din famn. Strök mig ömt över håret och kallade mig 'älskade lilla barn'.

Jag minns alla turer till biblioteken där vi letade efter den försvunna Anna Larsdotter född någon gång i början av 1800-talet. Alla gamla böcker med namn och datum sida upp och sida ner. Hur jag älskade att hjälpa dig med släktforskningen.

Jag minns den dagen du fick hem den nya dödboken, den med min farmors namn i. Hur du skrev ut sidan med hennes uppgifter och gav den till mig. Jag visste förstås vad hon hette och när hon dött och allt sådant, men det var viktigt att få det. Det var en gest som gjorde mig glad och det visste du.

Alla de där gångerna du ringt och behövt datorhjälp. Då du fascinerat suttit vid datorn och sett mig styra den åt dig, flera mil därifrån.

Jag minns alla gånger vi fikade hemma hos Marianne. Vi åt nästan alltid semlor, som du älskade sötsaker.

Jag minns shoppingturerna vi hade med Anna-Lisa. Särskilt minns jag de gröna byxorna du köpte åt mig. Dem jag älskade och mamma hatade. Jag minns hur mycket jag grät när de gick sönder, bara för att jag försökte åka nedför ett berg utan snö. Då var jag 9 år gammal.

Jag minns hur du sken upp och hur stoltheten lös ur dina ögon varje gång jag tog upp en stickning. Varje gång jag var med och vävde och intresserade mig för handarbete. Kudden med kyrkan jag broderade och ödlan jag sydde ligger fortfarande kvar i ditt vardagsrum. Sist vi sågs var du så ledsen över att inte kunna sticka åt ditt barnbarnsbarn Lilly men du såg så nöjd ut när jag sa att det var min tur att ta över det nu. Att jag redan stickat mössa och vantar till henne och jag kommer inte sluta. Oroa dig inte för det, du fick mig att älska handarbete. Att se hur någonting växer fram ur ett garnnystan är en underbar känsla.

Jag minns trollet utanför ditt sovrum som jag var så rädd för när jag var liten och hur du alltid förklarade att han var så snäll och aldrig skulle låta något ont hända mig.

Jag minns lingonskogen, det kommer alltid vara den mysigaste toaletten jag varit på. Även om det var mitt i natten och jag inte riktigt vågade gå ner på nedervåningen själv så tog jag alltid mod till mig och gick ner ändå, för vad är en vanlig toalett mot lingonskogen?

Jag minns bilturerna. Både med skräck och stolthet. Du var ingen gammal tant som låg och tryckte i 20 kilometer i timmen. Du kunde köra bil.

Jag minns när jag berättade för dig att jag bett Otto om att bli min morfar, eftersom jag inte hade någon. Hur du skrattande strök mig över kinden och berättade att min riktiga morfar var den finaste mannen du någonsin träffat och att jag var så lik honom med mina ögon och skrattgropar.

Jag minns hur du köpte bok efter bok till mig, varje jul och födelsedag för att hitta den 'rätta' som skulle väcka min kärlek till böcker. Det gjorde du. Jag minns inte vilken bok det var just, men det fungerade. Jag är övertygad om att lärarinnan i dig var mäkta stolt över att ha fyra bokälskande barnbarn.

Jag minns när du var och hälsade på i vår nya lägenhet i Göteborg förra sommaren, då vi knappt hade några möbler. Som du skrattade åt vårt bord av flyttkartonger men att vi lyckats ta fram både duk och fika i oredan. Så fort möblerna kom ställde jag en stol i hallen, mest för din skull. Jag vet att du vill ha något att sitta på när du byter skor. Så i förebyggande syfte för ditt nästa besök ställde jag den där. Den står kvar än, även om du aldrig kom hit igen. Och ja, jag skall klä om stolarna någon dag, du vet att jag kan. Det har du lärt mig.

Jag minns den där kvällen för några veckor sedan hemma hos dig. När jag Jan och Gunnar kom dit. När du berättade om din barndom, om din pappa och om min morfar. Jag är glad att vi hann med det, att jag fick höra lite historia om människorna som format dig till den du var.

Du har alltid varit väldigt lugn, jag kan inte minnas att jag någonsin sett dig arg. Varje gång en minnesbild kommer upp ser jag dig leende med kärlek i blicken. Jag har alltid skrutit om dig. 'Du vet, min mormor hon är en hacker, hon sitter ofta vid datorn och har till och med facebook!' Hackermormor, racermormor.

Men mest av allt, minns jag din röst. Även via telefon kunde man höra hur du log när du hörde att det var jag. Jag minns vårt sista samtal, drygt fyra timmar innan du tog ditt sista andetag. Jag är ledsen att du inte hörde mig så bra då, men jag är glad att jag fick prata med dig.

Jag saknar dig så mycket att det gör ont att andas emellanåt. Jag älskar dig och kommer aldrig någonsin att glömma dig, min fina, underbara, älskade mormor.

"Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

- Harry Martinson"

Wee

Lilllördag i tälje.

Wah!

Zombie på way out west. Eat brain!

Crazy

Sthlm gör mig galen. Men imorrn kommer jag hem. Längtar.

Puss på min ängel.

Lägg ner nu.

För 10 år sedan mördades en kille i Salem. Han var Nazist enligt vissa, enligt andra så var han det inte. Vad och vem han var spelar inte längre någon roll. Nazisterna har tagit över hans dödsdag för att varje år marschera från Rönninge station upp till korsvägen i Salem, varje år får dem det. Varje år stänger polisen av den enda bilväg in till Rönninge. De stänger in 5000 människor som inte kan ta sig därifrån annat än på fot eller till cykel. Det är helt absurt.

Min far har hjärtproblem och tänk bara om.. tänk om han får en hjärtinfarkt under demonstrationen och ambulansen inte hinner fram i tid. Tänk om Sussi skall föda just då eller om gamle trädgårdsmästaren Bertil ramlar ner från stegen och bryter benet. Vad händer då? Man kan inte stänga in ett samhälle på det här viset år ut och år in. Och särskilt inte under luciahelgen, det är helt absurt. Rönninge torg är inte stort, det hörs säkert på namnet, men vi har vår lilla kiosk, konsum och vår lilla pizzeria, vi har tillochmed en ganska ny kolgrill där numera. Ingen av ägarna vågar ha öppet den här lördagen. En lördag varje år i december, vad blir det i förlorade intäkter?

Jag är för yttrandefrihet, demonstrationsfrihet. Men dessa människor använder en död kille för att starta bråk, uppmärksamhet. Det blir alltid uppmärksamhet, alltid bråk. OM dessa människor bryr sig om den döde killen, som jag inte ens tänker nämna vid namn, besök hans grav! Skicka blommor till hans föräldrar. Jag ser dem ibland, hans föräldrar och varje år i december, ser de förstörda ut. Låt dem vara, låt de få släppa sin son nu. Det räcker, det är över nu.

Nej jag tänker inte hålla tyst längre. I början var jag alltid med på motdemonstrationerna men med tanke på hur poliserna behandlade oss, (Tryckte ner oss på asfalten mitt i december och skjutsade iväg oss till olika platser där vi varken hade åkkort eller mobiltelefon enbart för att vi inte hunnit från torget innan klockan var 2) så slutade jag gå. Men det var inget bra sätt att säga att det här var fel på, det inser jag nu. Det hjälper inte heller att försöka ignorera det, det går inte. Inte när man sitter som en råtta i bur varje år. Jag tänker skriva brev, till Kalderén (som iofs visat att han inte gillar detta och skrivit till polisen med vädjan om att avslå demonstranternas tillstånd), till polisen och till regeringen om så krävs. Kanske till någon tidning också? Något måste göras, jag är redigt trött på det här.

Saknad!

Det jobbigaste med att vara i Sthlm. Förutom att inte vara hemma. Det är att jag saknar pälsänglarna så mycket. Finaste pojken på bilden.

Tågjezz

Tågtråkigt.

Ölylva

Jezz i London

Öl

Bored

Jag är på jobbet. Jag har tråkigt. Bleh

Naturen

Naturen är det som betecknas med grön färg på alla plankartor. Den är också grön i verkligheten, vilket man kan se om man tittar ut genom ett fönster eller på färgfotografier. På vintern är naturen vit.
Naturen består av mark, vatten, luft och PLM-produkter. Den kan användas som underlag för parkeringshus, atomkraftverk och municipalsamhällen. Där naturen inte använts till något kallas den grönområde. Ur naturen får vi vissa råvaror, såsom mat, massaved och makadam. I de hål som därvid uppstår lägger vi till exempel gamla järnsängar, potatisskal och bildäck. Detta kallas kretsloppet i naturen. I naturen finns samer, campingturister och djur.
Djur är en sorts komplicerade kvicksilverföreninger som i vissa fall fortfarande har rörelseförmåga. En del djur kan flyga. Är de små behöver man inte bry sig om vad de heter, det är bara att spreja. Är de större kallas de fåglar, och mot dem har ännu inget effektivt spraymedel framställts, utan bara långsamt verkande medel. Fåglar förekommer främst i motorer till jetplan, i tjockoljebälten, samt i små drivor nedanför kraftledningar och fyrtorn.
I naturen finns också små gröna djur som inte rör på sig. Till växterna hör bland annat julgran, pelargon och hö. Stora växter kallas träd. Av dem får vi grillkol och plywood. Står det mer än fem träd på en liten yta kallas det skog. I skogen går man vilse. I skogen finns även varg och björn. Björnen är ett lömskt djur, som alltid överfaller försvarslösa jägare.
Vargen finns inte.
Marken kallas det som naturen står på. I marken finns olja och gas som kommit dit från läckande cisterner och ledningar.Oljan pumpar man ibland upp igen och häller tillbaka i cisternen. I marken sticker växterna ner ena änden och suger upp vatten som annars kunde komma till nytta. Det vatten som växterna inte kommer åt kallas grundvatten. Grundvattnet är en DDT-lösning. På marken går vidare motorvägar och rullstensåsar. Varför det senare kallas så är en gåta då det inte alls är några åsar utan tvärtom en rad gropar, så kallade grustag. Kring motorvägarna flockas blyhaltiga växter och hörselskadade bönder.
Vatten är en ofta löddrande, gråbrun vätska som förekommer i naturen i flera former. Vatten i form av regn består av salt och svavelsyra, vilket beror på att vattnet påverkas av luftens naturliga sammansättningar. Dessa ämnen underlättar genom sitt idoga arbete framtida rivning av kyrkor och andra stenbyggnader samt järnkonstruktioner. De håller även pH-värdet i sjöar på en tillräckligt låg nivå för att inte fiskarna skall bli aggressiva. Fiskar är ett slags ofta döda djur som lever i vattnet. Vattendrag som oturligt nog rinner fram just där avloppsledningar mynnar ut blir ofta berikade med flera sällsynta kemikalier. En av de populäraste kemikalierna heter fosfor. Det är en helt ofarlig kemikalie som möjliggör skumbad i det fria. Dessutom sätter den fart på den slöa naturen. Sjöar som annars skulle behövt tusen år för att växa igen, klarar det nu på tre år med hjälp av fosfor.
Okänd fältbiolog

Julemat.

Helgen har tillbringats i Vällingby. I lördags var Jezz och jag och handlade, när vi väl kom hem, helt slut från att ha släpat alla varor hem från butiken så började vi med att henna håren. Sedan började julstöket.

Vi griljerade kålrötter, bakade seitanskinka, gjorde två olika sorters senaps'sill' och så var det rödbetssallad, från scratch.

Allting blev väldigt lyckat, särskilt skinkorna, helt underbara.

Idag kompleterade vi lite och fortsatte med matlagningen. Mer seitanskinka, Janssons frestelse, Sargassohav och så sojafärsbollar. Kylskåpet är nu fullproppat med god mat och vi är helt slut, orkar knappt lyfta oss ur stolarna.

Recept finns i receptbloggen. :)

I morgon är det tillbaka till verkligheten. Hej jobbet.