Jag vet inte vad jag skall göra. Vad det är meningen att jag skall känna. De flesta förstår nog inte alls hur jag känner mig. De flesta förstår nog inte hur nära man kan komma ett djur. Men en del av er förstår, förstår hur man kan älska ett djur så besinningslöst som jag älskat alla mina kaniner.
I hela mitt liv har jag önskat mig en alldeles egen liten fluffig kanin. Min far brukar skämta om att det första ord jag sa var just 'kanin'. När jag var liten hade vi en katt, Jamis. Hon dog när jag var runt 6 år gammal och efter det ville mina föräldrar inte ha fler djur. Vi var alla så fästa vid henne, hon var som en storasyster för mig och mina syskon och som en dotter för mina föräldrar. Hon räddade mitt liv en gång och vi var alla helt förstörda den dagen hon behövde lämna oss.
Det stoppade dock inte mig, jag älskade kaniner, jag läste allt jag kunde komma åt, jag hade bilder på kaniner i mitt rum och porslinsfigurer av dem. Varje år skrev jag högst upp på min önskelista att jag ville ha en kanin, den skickades till farmor och farfar, mormor och min morbror. Julen 93, när jag var 7 år så fick jag en gosedjurskanin av farmor och farfar, visst tyckte jag om den men jag blev så besviken. Åren därpå så stod det alltid 'en levande kanin' högst upp på min lista. Jag visste att mina föräldrar inte ville ha fler djur men det stoppade mig inte från att tjata. När jag var 12 år gammal, 1998 så gav de äntligen med sig, jag skulle få en kanin. Vi läste på om kaniner allihopa och letade i Dagens Nyheter efter annonser om kaninungar. Det dröjde inte länge innan vi förstod att det kunde vara tufft att bara ha en kanin, de krävde så mycket omsorg och tid att det var bäst att vi skaffade två stycken. Sedan så var vi tvugna att ha de ute året om då lillebror var allergisk, och senare far visade det sig.
"Gotlandskaninungar 8 veckor, 100kr styck" Jag har fortfarande kvar annonens i en liten ram. Det var jag, far, min syster och en dåvarande kompis som åkte dit. De bodde på en stor gård, kaninpappan var helvit och hade en egen bur mitt på gräsmattan, ungarna som var redo att lämna mamman bodde tillsammans i en större bur en liten bit från pappan. Kaninmamman bodde även hon i en egen bur tillsammans med sina nyfödda. Jag fick inte välja kaniner dock, de plockade upp en av dem och sa att den här var helt säkert en hona, det var Vivan. Och så tog de upp ytterligare en, Tussan. De var båda vita med brun täckning på rygg och nos. Jag var helt överlycklig, i sjunde himlen och satt och gosade med de båda under hela vägen hem. 10 juli föddes mina älsklingar.
De hade en liten bur på tomten, under äppelträdet och varje gång jag haft pingisträning skyndade jag mig hem och öppnade dörren till buren. Vivan tvättade alltid mitt högerknä, jag var svettig efter träningen och hon ville ha saltet. Jag tog upp de precis i början hela tiden, även fast jag inte fick. De skulle vara ensamma i ett par dagar, så stod det i alla kaninböcker, men jag kunde inte slita mig. På vintrarna lyfte vi upp buren på altanen så att det inte skulle bli så kallt för dem och så att de inte skulle få in snö i buren.
Jag minns speciellt den där dagen då jag och min syster Görel skulle gå till skolan. Det såg ut som att Tussan parade sig med Vivan. Jag stirrade på dem och såg sedan på Görel. "Vad gör dem? De är juh flickor" Men vi hade inte tid att göra något åt saken, bussen skulle snart gå och vi hade bråttom. Den första nyårsaftonen var lite jobbig. De var inte ens ett halvår gamla mina små älsklingar. Jag minns att vi lade massa gamla trasmattor över buren så att de inte skulle bli rädda för alla fyrverkerier, men de verkade bli mer rädda för mattorna än för smällarna så det var ingen fara.
13 januari 1999, mor väcker mig, jag minns det så väl för jag var riktigt trött och hade gråtit. Kvällen innan hade Tussan och Vivan börjat bita varandra och vi fick låna ett litet hus av en familj här i området. Tussan fick den lilla buren och det märktes att hon inte mådde bra där, så jag hade sovit väldigt dåligt den natten. Men av det mor sa blev jag helt klarvaken.
"Ylva, det är kaninungar i buren." Det dröjde en stund innan jag verkligen förstod ordens innebörd, kaninungar? Men det var två flickor vi hade? Jag klädde på mig fort som tusan och sprang ut till buren, Vivan ville inte låta mig komma så nära utan att hon var med och inspekterade. Jag hade läst om sådant här också så jag visste att jag var tvungen att kolla så att alla levde, låg någon död så kunde de andra också dö av det. Dessutom ville jag se hur många de var. I en hörnet på huset hade Vivan gjort en liten grop som hon stoppat med massa päls och där låg de, små och pipande, som små råttor såg de ut. 5 är det, sa jag efter att ha petat på de en liten stund. Jag sprang in för att berätta för mor och far och sedan var jag tvungen att gå till skolan.
Samma dag när jag kom hem var jag tvungen att titta till dem igen och räkna dem. Men nu blev antalet 6 istället och jag fick räkna ännu en gång. Nu var det 7 och min far skrattade och sa att nu fick jag sluta räkna för de bara förökade sig. Skrattande sprang jag ut och räknade igen, jodå nu var de 8. Men fler än så blev de aldrig. 8 ungar hade min duktiga Vivan fött fram, och alla överlevde vilket är ytterst ovanligt, åtminstone för förstföderskor. Och är de stressade under dräktighetsmånaden kan de bita ihjäl sina ungar när de får dem. Men trots att hon upplevde sin första nyårsafton under den tiden så tog hon hand om de alla. Tussan, den nyblivna pappan fick byta namn. Tusse blev ett bättre namn på en sådan fin och vacker pappa.
Vi insåg snart att den där lilla buren inte kunde hålla 9 kaniner så vi beslöt oss för att göra om altanen till kaninbur istället. Vi delade upp den i två, där Vivan och ungarna fick den största delen och Tusse fick den mindre. De var inte helt glada åt att vara åtskiljda och Tusse bet alla av hankön han kunde komma åt, människor det vill säga. Jag och far tog med honom till Bagarmossens djursjukhus en dag, de skulle vara experter på kaniner men hade aldrig hört talas om gotlandskaniner tidigare. Där kastrerades han och han fick stanna där i flera timmar så jag och far åkte hem, försökte sysselsätta oss med tv:n medan vi nervöst väntade på samtal från kliniken om att Tusse mådde bra och vi kunde komma och hämta honom. Tillslut kom det och jag kunde inte andas ut förrän jag fick hålla honom i mina armar igen. Allt var bra, men han skulle vara lite groggy i ett par timmar till. Hemma var Vivan sur på mig för att jag lät ungarna springa på en sådan stor yta. Modig, det var den första som vågade sig ut från huset när han nästan lärt sig hoppa han var brun med några vita fläckar. Mini-Hopp, som hoppade så högt att han brukade slå huvudet i burtaket på lilla buren även han var brun med några små vita fläckar på sig.. Brun, ja han var helbrun och vi hade inte så många bra förslag kvar. Vitsvans, den enda ungen med helvit svans, för övrigt var han brun. Vittass var även han helbrun förutom ena framtassen som var helt vit. Tuffa, den enda flicka som såg ut som sina föräldrar, vit med brun täckning på ryggen, hennes bror Stjärnöga var även han vit med brun täckning.
Sedan hade vi Zen, vi tror att hon föddes sist, hon var åtminstone sjuk från födseln, hon var blind på ena ögat och halvblind på det andra, ja hennes hinnor ville inte riktigt lossna från ögonen som de andra ungarna. Hon hade en väldigt speciell färg. Vit och med ljusbrun täckning, samma färg som Tusse och Vivan hade bakom öronen. Zen tog vi in varje dag och badade hennes ögon med koksaltlösning, när hon var ungefär en månad gammal bestämde vi oss för att behålla henne, man kunde inte lämna bort en sjuk kanin. Det var många som blev besvikna på oss för det dock, hennes vackra färg gjorde henne väldigt åtråvärd bland de som ville ha en kaninunge. Det roliga var att från den dagen vi bestämde oss för att behålla henne så började hinnorna för ögonen att lossna och tillslut så såg hon som hon skulle. Men vi ändrade inte på oss för det. Zen var våran att behålla. Under tiden som ungarna var små stod vi nästan jämt i köksfönstret och tittade på dem, jag minns att min lillebror sa någonting om att vi lika gärna kunde sälja tv:n eftersom vi bara stod och tittade på kaninerna.
Jag minns att det var väldigt svårt att lämna ifrån mig alla kaninungar. Modig och Stjärnöga fick nya hem här i Nytorp hos olika familjer. Ett hem i Toredal tog två ungar och tre stycken ungar fick flytta till Dalarna där en av dem flyttade ihop med en häst. Den 12 juli ringde Katarina mig, det var hon som fått Modig. Hon grät och berättade att för två dagar sedan så hade Modig dött, de hade haft med honom till jämtland och han satt i en bur mitt på gräsmattan och en lös hund hade sprungit rakt emot honom, han blev ihjälskrämd stackaren. Och det det hände på Tusse och Vivans födelsedag, jag blev så ledsen att jag gick ut i kaninburen och satte mig på hustaket, då kom Vivan fram till mig, puffade till mig på handen först och när jag flyttade på den så kröp hon upp i knät. Jag lyfte upp henne och begravde ansiktet i hennes päls och grät. Hon buffade till mig i ansiktet med nosen och när hon kom åt så pussade hon bort alla mina tårar, en sann mamma det var hon verkligen.
Vi kom snart på att vi faktiskt ville ha tillbaka våran altan, det var trevligt att sitta där och äta på sommarkvällarna så när farfar var över så åkte vi och köpte brädor och cement och sådant. Vi bestämde oss för att plocka bort rabatten som fanns utanför mitt fönster och bygga buren längs med husväggen. Det tog någon vecka innan den blev klar, en del av den gick in under trappen där de kunde krypa in om de ville. Vi fyllde de 5x2 meter långa buren med plantjord och sådde gräs. Jag var tillochmed ute på tomten och grävde upp maskrosplantor som jag planterade därinne. Mina kaniner skulle få det bästa.
Vi släppte in de i nya buren lite för tidigt dock, vi var så stolta över den och ville att de skulle få flytta in med en gång, så varken gräsrötterna eller maskrosorna hann få rötter under nätet innan kaninerna satte igång att gräva upp allting. Men det gjorde ingenting, trots att jag suttit där i timmar och planterat så var det värt att se de alldeles toklyckliga i någon halvtimme tills allt var uppgrävet. Den gamla första buren ställdes in också, men i den domderade Vivan och Zen där de skenbäddade med jämna mellanrum, Tusse fick inte komma i närheten, då blev han bortjagad. Tre kaniner, mor, far och dotter. Men ack så olika. Vivan var min lilla surkärring, hon tyckte inte om någon annan än mig, Tusse var så korkad att han var det sötaste jag sett och Zen var så gosig och lugn och fin, men framförallt smart.
Det minns jag särskilt varje gång man skulle ge de mat, sådant som inte var torrfoder. då släppte man en bunt där de satt alla tre, för oftast låg de över varandra och gosade. Men så fort maten kom så började Tusse jaga bort de andra och började äta själv. Sen gav man de andra mat och Tusse började jaga bort de därifrån också, oftast sprang han runt och runt. Zen och Vivan tog varsin stor bit och hoppade upp på någon av plattformarna och Tusse sprang runt i en cirkel för sig själv ett tag tills han glömde bort vad det var han gjorde och satte sig sedan ner för att tvätta sig. Maten var helt bortglömd. Han gjorde ofta sådär Tusse, glömde bort saker titt som tätt, det var en del av hans charm helt klart.
Åren gick, mina älsklingar var så underbara. Aldrig kände jag mig ensam, inte helt. Hur illa livet än var mot mig så fanns ni alltid där och älskade mig villkorslöst.
Lördagen den 24 maj 2003 minns jag särskilt väl. Jag och Björn följde med hans föräldrar till gamla rönninge där de köpte en gammal ford, en svart bettan. Sedan åkte vi hem till mig och hans föräldrar hälsade på litegrann. Mor sade någonting om att Zen inte mådde alltför bra, jag brydde mig inte dock. Det var väl klart att Zen mådde bra hon hade fått medicin ett halvår innan mot vad det nu var som gjorde ont på henne. Björns föräldrar åkte hem och jag plockade upp min lilla flicka, hon hade verkligen ont. Hon kunde inte sitta upp, inte ligga ner och inte hoppa omkring. Hon hade fått mask också, det kryllade av maskar i underlivet på henne. Jag satte ner henne i buren igen och började gråta hejdlöst mot Björns axel, jag förstod vad vi behövde göra. Flickan led så pass att vi var tvugna att avliva henne. Vi ringde till Södra djurkliniken, där vi avlivat Jamis en gång för länge sedan. Mor var med minns jag, jag satt i framsätet och Björn körde. Zen blev orolig, det märktes, hon rörde oroligt på sig och försökte trösta mig. Men jag kunde inte annat än krampaktigt hålla om henne och gråta förtvivlat. Att de skulle dö en dag visste jag, men att själv behöva ta beslutet om att någon fick döda min älskling, det var för mycket. Men det kändes som det enda rätta.
När vi satt där i väntrummet och väntade på att få komma in med henne så funderade jag många gånger över att bara springa ut genom dörren och fly bort därifrån, men det var lönlöst det visste jag. Det var ingen som tvingade mig att göra det här, det var mitt beslut, det var jag som var tvungen att vara stark. Jag darrade när jag satte ner henne på bordet inne i rummet där hon skulle dö. Jag pussade henne, kramade henne och klappade henne. Om och om igen talade jag om för henne hur mycket jag älskade henne och bad om förlåtelse för att jag varit en sådan dålig matte. Veterinären tryckte in sprutan i Zen, efter min tillåtelse och jag höll om henne medan jag kände hur hjärtat blev allt svagare och tillslut slutade att slå. Hon slöt sina ögon och det sista andetaget var som en längtansfull suck. Klockan var 15:59. Nu skulle veterinären ge henne en spruta till och den i hjärtat, bara för att vara på den säkra sidan att hon verkligen var död. Jag vände mig om och begravde ansiktet i bröstet på Björn eftersom jag inte klarade av att se det, jag visste att det förmodligen skulle jaga mig igenom hela livet annars. Hon kändes så lätt när jag återigen tog henne i famnen, hon var fortfarande varm och formbar och jag tryckte henne hårt mot bröstet när jag gråtande gick ut till bilen.
Far och farfar hade varit på solvalla hela dagen och fick inte veta om att Zen var död förrän de kom hem till middagen ungefär, farfar förstod nog inte riktigt, men att far blev väldigt ledsen det kunde jag se. Vi bestämde oss tillslut för att begrava henne under fläderbusken på kortsidan av huset. De älskade alla tre att ligga därunder på somrarna så det var en självklar plats. Vivan verkade orolig och sprang omkring i flera dagar och letade efter sin försvunna dotter, men tillslut kom hon över det också. Det var bland det tuffaste jag varit med om, att behöva lägga ner Zen i hålet i marken, lägga över handduken och sedan skyffla igen med jord. Vi sade några fina ord om vår älskade lilla flicka, hängde en ljuslykta i fläderbusken och placerade den nymålade gravstenen på jordhögen. Allting var så overkligt och förflöt som i en dimma och jag var glad att jag hade Björn som stöd under den tiden.
Jag tillbringade nu mycket tid med mina två älsklingar som var kvar, Vivan och Tusse. De var som alltid helt underbara och någon av de brukade alltid få följa med till bussen när jag skulle följa med en kompis dit. Gymnasiet hade nog varit svårare än det var om jag inte haft de två att komma hem till varje dag, de hjälpte mig mer än de förstod själva och helt tokiga var de i mjuka päron och morötter med blast.
Tisdagen den 12 oktober 2004 så hade jag sovmorgon, men far kom in i mitt rum vid halv 8 på morgonen och satte sig vid min sängkant. Han hade tårar i ögonen och det syntes att han gråtit. "Ylva.. Vivan.. Vivan är död." Jag satte mig kaprak upp i sängen och stirrade på honom, tårarna började genast rinna nerför kinderna på mig och jag fick inte fram ett ljud. Vivan hade inte varit sjuk, hon hade varit pigg och alert senast dagen innan. Som i dvala klädde jag på mig och gick ut i buren. hon låg ihoprullad under trappen och Tusse låg bredvid och putsade på henne. Han ville inte låta mig plocka upp mig men tillslut fick jag upp henne, hon måste ha dött under natten för hon var alldeles stel. Men ögonen var lugna och hon såg så rofylld ut. Tusse kom och satte sig i mitt knä, ville åt Vivan, han ville putsa henne, ligga bredvid. Jag tror att han förstod, att hon var död och han var ensam kvar. Det var då jag kom att tänka på vad far sagt samma sommar. Att om en av de dog måste vi nog avliva den andra, de mådde inte bra av att vara ensamma och då grät jag ännu mer. Inte nog med att jag förlorat min älskade Vivan nu skulle jag förlora Tusse också. Jag svepte in Vivan i en handduk och lade henne i en gammal ölkartong och lade in den i skåpet på altanen, sedan gick jag mekaniskt iväg till skolan. Jag klarade inte av att vara hemma.
Björn kom över samma kväll och med tårar hejdlöst rinnande nerför kinderna så begravde vi henne bredvid Zen under fläderbusken. Fars röst stockade när han tog upp samma ämne vi pratat om på sommaren och han sa att visst hade de sagt att de skulle avliva den andra när en av de dog, men han klarade inte av det. Han ville inte, det ville inte jag heller och så fick det bli. Om nu inte Tusse började må riktigt dåligt, då fick vi nog tänka över det igen. Det var tufft att ta sig igenom sista året på gymnasiet utan Vivan, men jag använde min sorg till någonting kreativt och skrev en dikt om saknaden efter henne och Zen.
Med tiden stannade mina tankar.
De tvärnitade på livets motorväg.
De stannade upp och kom till insikt.
Borta.
Det fanns inget mera du.
Inget mera vi.
Bara jag, ensam.
Det var då jag förstod.
Borta.
Livsglädjen, skrattet och livet själv.
Det dog inom mig, tillsammans med dig.
Borta.
Kvar stod jag, efterlämnad i dikeskanten
ihålig, tom, halv.
ett skal av det som en gång var.
Jag förtstår nu innebörden av ordet borta.
Tusse blev den mest bortskämda kaninen någonsin sedan Vivan dog, det var alltid någon som pratad med honom och alla skämda bort honom med godsaker varje dag, när man gick hemifrån och sedan när man kom hem igen. Allt var bra tills jag våren 2006 upptäckte kala fläckar på hans hud och att han var alldeles mjällig i pälsen. Bara tanken på att förlora honom gjorde mig livrädd och jag och far åkte in till veterinären i Södertälje. Det var ingen fara dock, han hade fått mjällkvalster och kliade sig som en tok. Han fick Stomahol av veterinären och om inte allt var borta om en månad ungefär så skulle vi återkomma. Det fick vi göra för Tusse fortsatte att klia sig och mjället försvann inte. Då skulle vi istället köpa Frontline och smörja in honom två gånger med två veckors mellanrum. Första gången var han bara så ömklig och när han försökte tvätta sig och jag la armen för så tvättade han mig istället, det märktes att det kliade och att han hade ont. Den andra gången märktes det dock att han var mycket piggare och att han verkligen inte tyckte om Frontlinen. Han bet i allt han kom åt, mest handduken och frustade ljudligt när jag smörjde in hela honom i Frontline. Senare när han satt i mitt knä och skulle torka och jag inte lät honom tvätta mig så bet han mig i bröstvårtan, det gjorde ont vill jag lova. Men så var det enda gången han någonsin bitit mig medvetet så.
Han var ute mycket på sommaren och levde livet som ensam kanin. Svårt att tvätta sig hade han dock så det fick jag hjälpa till med ibland, för magen var ständigt jordig eftersom han älskade att rulla sig i jordhögen vi gjort i hans bur.
Våren 2007 var lite värre dock, Tusse började låta, han grymtade som en gris och började röra på läppen så fort vi pratade med honom. Han hade nog glömt att han var kanin och trodde att han var människa som kunde prata precis som vi. Då fick han ett till smeknamn, grisen. Jag och lillebror gjorde tillochmed en liten låt om lilla grisen. Senaste veckorna så började han dreggla när han åt maskrosblad. Han blev som alltid så ivrig när han fick mat att han skulle kasta i sig det och fick då stanna upp och hämta andan ibland. Det märktes att han var en gubbe på snart 9 år. Han ville komma upp allt oftare, det var inte någon han brukade vilja, eller inte visa på det sättet som han gjorde nu åtminstone.
Igår gick jag upp vid 10-tiden ungefär, jag skulle inte börja jobba förrän vid 3 så jag hade gott om tid på mig. Jag gjorde mig iordning och gick ut och hämtade posten vid 12. Ropade på Tusse men fick inget svar, han brukade gömma sig i halmen och låtsas att han inte syntes så jag brydde mig inte nämnvärt om det. När jag gick in så tittade jag in under trappen men kunde inte se honom heller. Det var lite konstigt tyckte jag och gick in. 13:50 gick jag ut för att gå till bussen som gick 14:08. Jag kan inte lämna huset utan att få syn på Tusse så jag tänkte att jag skulle ha tid på mig att leka hans kurragömmalek, tittade under trappen igen, prasslade i halmen och ropade på honom. Jag tittade bort mot huset och tänkte att nej där var han väl inte? Han gick inte in i huset, det hade varit Vivans och han hade inte satt sin tass där sedan hon dog. Jag gick bort för att titta iallafall och såg honom bakom huset, där Vivan brukade krypa ihop när hon ville vara för sig själv.
"Men där är du gubben." Säger jag lättat och ler, men han rör inte på sig. "Tusse?" Säger jag lite frågande och börjar bli lite orolig, jag flyttar på nätet och sträcker in handen i buren och prasslar med halmen. "Tussegubben det är matte." Fortfarande ingen respons, det är då jag får hjärtat i halsgropen och sliter bort nätet. Jag ropar hans namn om och om igen, med allt gällare röst, väl inne i buren börjar jag flytta på huset, försiktigt för jag vill inte göra honom illa. Jag lutar mig fram för att se på honom. "Tusse älskling?" Ingen respons och jag drar bort huset med förvånansvärd kraft. Han faller ner på marken på sidan och ligger alldeles stilla, det är då tårarna börjar rinna nerför kinderna. "Tusse Tusse Tusse!" Jag låter förmodligen fullkomligt panikslagen, jag minns inte så väl. Det enda jag kunde tänka på var att jag var tvungen att hämta en handduk och vira in honom i så att han inte skulle frysa. Hela jag skakar när jag lägger handduken om honom och lyfter upp honom. Han har inte blivit likstel än, så särskilt länge kan han inte ha varit död. Jag snyftar för mig själv tills jag kommer ut ur buren och upp på altanen, då gråter jag högt och kvider hans namn, om och om igen. Jag förstod det inte, jag förstår det fortfarande inte.
Hur kan han vara död? Hur kan han vara borta? Är han verkligen död eller är det här någon ond dröm som jag närsomhelst kommer att vakna ifrån? Varför är han död? Hurdå? Varför? jag förstår inte, jag behöver honom. Tusse behöver vara hos mig, jag vet inte vem jag är utan Tusse, jag förstår inte vad jag skall ta mig till. Jag gick till jobbet igår, och grät, kom hem.. och grät. far grät, mor grät, bror grät. jag går som i en gråtande dimma. Det hela känns fortfarande så overkligt att jag inte riktigt vet om det är sant. Jag har grävt hans grav, jag har gjort iordning hans kista jag har förstört kaninburen lite. Men det spelar ingen roll, för den är tom. Det finns ingen där. Hur kan det inte finnas någon där? Det skall vara någon där, Tusse måste finnas där, han skall trösta mig när jag är ledsen. Han skall bli sådär lyckligt glad varje gång någon ger honom mat, han skall matvägra när far ligger på sjukhus, han skall göra sina glädjeskutt bara för att han kan, han skall ligga i solen och dåsa, han skall gömma sig i halmen och tro att vi inte ser honom, trots att öronen sticker upp. Hur kan det vara slut nu? Jag har en bur som är 5 meter lång, 2 meter bred och 2 meter hög. och den är tom. Hur skall jag kunna gå förbi den varje dag?
Jag vet att han har det bättre där han är nu, med Vivan och Zen, jag vet det. Men jag är självisk just nu, för jag då? Jag har det inte bättre där jag är. Jag behöver honom hos mig. Det är när jag är såhär ledsen som jag alltid går ut i buren och får tröst, men den är tom. Och tom är precis vad jag är, ibland kan jag inte ens gråta för det känns som jag är alldeles ihålig inuti. Jag har inte ätit någon mat sedan igår morse, jag är inte hungrig och jag kan inte få ner någonting när jag försöker. Vad är det för mening? Det finns ingen mening utan honom. Alla säger att jag är så stark, och ja jag har varit stark. För jag har alltid haft dem att vända mig till när jag känt mig svag. Hur skall jag ta mig igenom det här ensam? utan honom?
Jag vill skrika, jag vill gråta, jag vill springa och jag vill slå. Jag vill känna någonting, någonting alls. jag skar mig idag på armen, eller ja, rev mig på kistan och det gjorde inte ens ont. Är jag oförmögen att känna någonting? Någonting förutom sorg?
Jag hade så många chanser idag att få en kram av min familj och mina syskon, och jag ville inget hellre än att krama någon ändå kunde jag inte förmå mig att göra det. Jag känner mig så fruktansvärt ensam och vill bara ha en kram och en axel att gråta ut hos. Trots det vill jag inte ha någon här, jag förstår inte vad som är fel..
Tusse, min älskling jag är så vilsen utan dig.
Zen - 13/1-99 - 24/5-03Vivan - 10/7-98 - 12/10-04Tusse - 10/7-98 - 3/5-07
