High Jumping Jack

Så var jag hemma igen efter en kvälls äventyr i stora staden stockholm.
jag mötte upp Richard och vi mötte upp bandet på KGB, de satt och ölade innan deras show skulle börja, och det var inte förrän 22:15
jag och richard gick iaf tillbaka till Nalen, tittade på de andra banden.
Det första hade jag inte mycket till övers för, Synten lät alldeles för mycket och för likt kyrkomusik.

Det andra bandet dock, Trucker Cleavage, var riktigt bra. trallvänliga låtar och sånt.
Efter dem kom Karavan, vilka lät som en rockigare och sämre variant av Patrick Wolf.



Sedan kom kvällens höjdpunkt, något rund under fötterna och glad i hågen, det var faktiskt bandet också, så kom High Jumping Jack ut på scenen. Toknervösa då skivbolagen var där och allt.
Sångaren Magnus, hade feber men gav allt iallafall.



Gitarristen Jocke gav allt han med, stötte i gitarren så många gånger med underarmen att han fick stora sår där, och så började han blöda på fingret, använde det istället för plektrumet, kanske han behöver ett större?

Nalen

Ikväll blir det Nalen med bandet High Jumping Jack.
Hört de förr och de är riktigt bra faktiskt.
Syrrans sambos bror spelar gitarr.
Lovelight och You invade my dreams är väldigt bra, jag hoppas de spelar dem ikväll.

Det blir nog en update ikväll när jag kommer hem igen.

over and out från en pensionerad hatt

Avslutat kapitel

Jag är trött i kropp, själ och hjärta.
SH har ännu en gång gjort mig så besviken, så ledsen så.. illa.
Jag känner mig överkörd ännu en gång, hade de frågat så hade de fått reda på att jag ändrat mig angående pausen, att jag inte skulle ha någon eftersom det gick bra. Det var bara Trolldrycksläran som Adam skulle vara lite frånvarande från, men det har sina ON-orsaker.
Jag vet inte riktigt, kanske borde jag inte bli så upprörd? egentligen. det är bara ett spel
Men, jag har suttit som hatt längst, jag har suttit på dagar, kvällar, nätter, på min lediga tid när jag egentligen skulle suttit med läxor eller gjort annat och tagit hand om saker som hatten skall göra, TT tog jag in då jag inte hann med allting själv. och så loggar jag in på forumet och ser att TT blivit överhatt. Han och inte jag, ja jag känner mig då bortglömd, förbisedd. Eftersom jag suttit längst, och äh vafan, det här blir bara gnäll.
som såkallad 'småhatt' har man inte ett jävla skit att säga till om, och det stör mig. Det känns som att för att jag tänkte ta paus, att det är en undanflykt från deras sida. Jag om någon är väldigt medveten om hur olika åsikter vi haft om det mesta. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om TT nu blir SL i egenskap av överhatt.
Köra över någon? Jotack.

Trots att det smärtar mig så, SH är ett avslutat kapitel. Jag kan inte ta mer skit, jag kan inte köras med längre.

Vilse ute i Håsta | Nästa Hållplats: Tjock-Anders | Det var dans bort i Lillhärdal | Ångestfyllda Stockholm

Vilse ute i Håsta
Det var i onsdags kväll som jag åkte upp till Hudik igen. Att återigen få lämna stockholm var en befrielse, och jag kände mig lättare till mods, trots smärtan i axeln, så fort bussen började rulla ut från cityterminalen. 24 maj var det 3 år sedan Zen dog och jag skrev mig en liten dikt på bussen.

Förlusten av dig
Det blodiga hjärtat värkte av längtan
tårar av syra rann ner från kinderna,
bildade blodröda streck i det utmärglade ansiktet
rostiga nålar trycktes in i ögonen
benen kapades vid knähöjd, med en gammal yxa
de kvarvarande blodiga stumparna,
sökte ta sig genom en trögflytande gyttja
rosslande andetag försökte förgäves hämta luft
från de tjärfyllda lungorna
en slö kniv skar upp magen
och med en tesked gröptes innanmätet ur
variga spruckna läppar formade ljudlösa ord
det enda tanken var inställd på var dig

mo duinne

Var upp till Halv 10 tiden, och möttes av Karima. Vi satt uppe och pratade mycket länge innan vi slutligen gick och lade oss.

På Torsdagen gick vi ner till Möljen, köpte var sin macka från Jambo och satt där på bryggan, åt och pratade. Det märks att vi inte ses alltför ofta för vi satt i timmar och bara pratade och pratade och pratade.Om allt möjligt som vi kunde komma på. Vi lade oss sent även den dagen. och på fredagen blev det lite annat än vad det skulle blivit, hon var tvungen att jobba ett par timmar. Men jag gick ut på äventyr i Håsta istället. Det gick en lång backe ner i en skog, jag följde den, gick över vägen och hamnade i ett villaområde, efter att ha gått omkring där och hälsats av vänliga människor så hittade jag till Håstakyrkan. Där sökte jag skydd från regnet och när det avtagit lite gav jag mig ut igen, jag kom till en skog, gick där, hittade en korvtjorre och fortsatte på vad som tycktes vara 'stora vägen'

Jag var vilse ute i Håsta.

Men, efter mycket om och men så hittade jag tillbaka till de rödgrönblågul-färgade husen och hittade dörren som nyckeln passade till. Jag var blöt, hade varit ute i två timmar och gått och med katterna i famnen tittade jag på film tills karima kom hem. Det var faktiskt helt underbart, och smärtan i axeln hade avtagit ganska duktigt.

Nästa hållplats: Tjock-Anders
Igår, söndag så åkte jag från Hudik till Ljusdal. Jag skulle där ta en anslutande buss till Sveg.
Busschauffören var trevlig och likväl de andra passagerarna, jag undrar om jag hade en post-it lapp i pannen med texten jag är från sthlm var snäll mot mig, eller liknande. eller så är det bara så de är helt enkelt. Vi hade väl åkt i ungefär 45 minuter och det skulle inte dröja alltför länge innan jag kom fram till Ljusdal. Jag tittade upp från min bok och såg på den elektroniska skylten som talade om vad nästa hållplats var
Nästa hållplats: Tjock-Anders
Jag fnissade till, men försökte hålla mig. Fanns det verkligen busshållplatser med namnet Tjock-Anders? Det hade jag väl aldrig trott, men det var då jag började fundera över varifrån alla namn på hållplatser egentligen kommer ifrån. Sådana saker som Rönninge station, är väl inte alltför konstigt då det är stationen i rönninge. Men Tjock-Anders, kanske var det så att på den gården som låg där inärheten, bodde en husbonde vid namn Anders, och kanske var han tjock och fick smeknamnet Tjock-Anders. Kanske som ett skällsord eller för att kunna skilja honom åt från andra Anders-människor. För visst var väl namnet Anders rätt så vanligt förr?

Jag läste inte mer den bussresan och när jag kom till Ljusdal var det ungefär 45 minuters väntetid på bussen till Sveg. När den väl kom fram och jag lagt in väskan i bussen och gått för att betala får jag reda på att 100kr räckte inte alls för en vuxen till Sveg, för gränsen gick visst vid 20 år. Jag som inte hade mer pengar än så fick lite panik. Hur skulle jag göra? Efter lite dividerande så bestämde sig iallafall den snälla busschauffören att låta mig gå som ungdom, 67kr istället för 134kr.

Lättad satte jag mig på bussen, ringde pojke och talade om att jag var påväg.

Det var dans bort i Lillhärdal
Jag anlände till Sveg, blev där upplockad utav hela familjen Carlqvist och så åkte vi till Lillhärdal, tre mil utanför. Det var förvisso inte dans i Lillhärdal, men det var god mat och det var tjutande hundar, jamande katter och knasiga kaniner. vi åkte till vattnet och jag tog kort, vi hälsade på en gubbe i hans stuga och en Rolle i en verkstad.

Ångestfyllda Stockholm
Jag vill inte hem, jag ville det inte. men vi gick upp 03:30 och åkte runt 04:30
och jag kom hit vid 11-tiden.
*suckar*
Flera dagar utan dator, det var helt fullkomligt underbart och jag trivdes så bra. En liten stund med datorhelvetet och allt brakar lös. Jag förstår det inte?
Barnungar med samma intelligensnivå som en femåring borde inte få sitta som Spelledare btw.
Juh mer jag reser bort, är utan dator och kommer tillbaka till stockholm, så vill jag bara ännu mer försvinna från dator och mitt liv här. Kommer jag verkligen sakna SH sådär värst mycket? Jag kan trots allt träffa folk ändå. Och bara tanken på att kunna få bo däruppe i norr, kanske med pojk kanske inte. Det känns underbart.
Den här dumburken gör mig bara ledsen, ångestfylld och arg.
Jag funderar på att säga upp all kontakt med den överhuvudtaget faktiskt.

ynk?

Det är lite ynkligt och det är lite påverkat just nu.
Febrilt försöker jag packa ner allt jag skall ha imorgon. 07:08 går min buss till skolan. sedan ska jag vidare mot glada hudiks.

Jag har ont i axeln, men hittade någon gel att ha på så nu känner jag inte av den alls.
Alvedon och öl, kanske inte en alltför bra kombination. Men jag tyckte jag behövde en öl. ynklig som jag är.

Min kära pojkvän orkade inte ta sig hit ikväll, och han sticker till landet och jag till hudiks imorrn, jag kommer få tokabstinens ty vi kommer inte ses på en vecka.

Lite ledsen är jag över att jag inte hinner till Linköping på lördag och kan gratulera Leffe på födelsedagen, men å andra sidan hinner jag med både Hudiks och farfar. Så det blir nog elitloppet för mig på söndag, som syster sade tidigare. Kanske är det sista året gubben orkar.

Men, imorgon bär det som sagt återigen av från detta förpestade sthlm upp till glada hudiks, där det är mysigt, trevligt, där människorna är trevliga på riktigt.

Nu tror jag att jag skall packa det sista, se till så att allt är klart och sedan sova, så att jag orkar upp imorgon bitti.

ät inte fisk från Marocko

Så har man skaffat sig en blog också, får se hur detta går.
hade halvdag i skolan idag, Clowner utan gränser var där och berättade om deras arbete i krigsdrabbade länder. Det lämnade stort intryck på mig, jag grät, skrattade och spärrade upp ögonen av fasa, om vartannat. och dryga en timme med dem kändes lite väl kort.

Men att få skratta, måste nästan vara det viktigaste som finns.
Att se dessa små barn, som sett föräldrar, syskon och vänner dö, bli våldtagna, svälta, såras. Dessa barn, som bodde i små tält för att deras hem blivit förstörda, eller för att en flock idioter till människor ansett att det varit deras land och förskjutit flera hundra tusan människor från landet. Det var en plats, väst-sarah, som två av clownerna kom hem ifrån i söndags. De bodde i öknen, de hade inget vatten, ingen mark att odla på. och levde i små lerstugor. Det gjorde ont i mig, det skar i mig. Dessutom så fiskar EU på marockanskt vatten. det vatten som egentligen tillhör människorna i väst-sahara. så vi västlänningar, vi i sverige, jag i lilla rönninge, kanske sitter och äter upp de svältande människornas fisk. Nej, ingen mer fisk från marocko, det är en sak som är klar.

Då satt jag och grät, sedan uppträdde clownerna på filmen, barnen skrattade. De skrattade så de inte kunde sitta stilla, skakade av skratt, grät av skratt. och jag tror inte det fanns en enda torr kind i hela aulan.

Skratta för allt du är värd, det behöver man få göra, alltid.