Jadu Reinfeldt

Hej Reinfeldt.

Jag undrar om du vet hur det är att vara arbetslös i dagens samhälle. Jag vet, jag har varit arbetslös och sjukskriven i snart 6 månader.

I början måste jag erkänna att det var skönt, jag kunde vakna vilken tid på dygnet jag ville, jag kunde vara ute sent, sitta framför datorn eller se på tv. Det var livet, jag var fri och lycklig... i två veckor. Sedan insåg jag att det behövdes pengar för att göra saker, pengar jag inte hade. Jag hade juh gått från studier till arbetslöshet och behövde såtillvida vara inskriven på arbetsförmedlingen i 90 dagar för att kunna erhålla alfa-kassa.

Under tiden fick jag gå på möte efter möte hos arbetsförmedlingen där man blev behandlad som ett barn. Jag minns så väl den misstrogna blick jag gav min handläggare när han visade upp en dagbok med moln på framsidan som jag skulle få. Där skulle jag skriva ner de jobb jag sökte, precis som om jag gick på lågstadiet igen där man skrev ner veckans läxor.

Kollektivtrafiken kostar och då jag stod utan inkomst fick jag pengar till resor av mina föräldrar som redan hade en sträng ekonomi. Jag sökte inte särskilt många jobb i början och när det kom till arbetsförmedlingens kännedom blev de inte så glada på mig, jag försökte förklara att det inte fanns några jobb att söka. Men då skrattade de bara, log och sade att det fanns tusentals jobb i deras platsbank. Det fattades bara att de skulle klappa mig på huvudet och kalla mig "lilla gumman". Visst finns det mängder med jobb, för de som har rätt utbildning, erfarenhet och körkort, men inte för mig. De flesta är inte ens någon idé att söka då jag skulle bli bortsållad med en gång då jag var för underkvalificerad.

Sedan skadade jag mitt vänsterknä, jag hoppade på kryckor i flera veckor och blev sjukskriven. Blir man sjukskriven när man är inskriven på arbetsförmedlingen så blir man avanmäld därifrån. De talade om för mig att det var försäkringskassans sak att ge ut pengar till mig. jag ringde försäkringskassan och förklarade min situation, men enligt dem var det bara onödigt att ens försöka, för jag skulle inte få någon sjukpenning iallafall. Inte då jag gått från arbetslöshet till sjukskriven. Fortfarande stod jag helt utan inkomst och var helt beroende av mina föräldrar.

Jag fick åka till olika sjukhus i stockholms län för undersökningar på diverse olika sätt. Återigen kostade kollektivtrafiken och så fick jag betala för varje läkarbesök jag gjorde, inte mycket visserligen men allt är mycket om man står utan inkomst.

Mitt knä blev bättre och jag blev påanmäld på arbetsförmedlingen, nu, tänkte jag. Nu måste jag väl få pengar från alfa-kassan, men nej nu hade jag varit inskriven i 90 dagar och skulle få ungdomspraktik. Jag höll på att bli tokig av tristessen, att vakna varje dag och inse att huset var städat, det fanns mat och bröd för flera veckor framåt i frysen. Alla vänner var på arbete eller skolan och kvar hemma fanns jag. Jag ville skrika av frustration så fort jag slog upp ögonen och mådde allt sämre. Jag höll verkligen gå in i en djup depression, särskilt efter att ni borgare vann valet och man fick höra att som arbetslös var man en börda för samhället, en last. Man var lat och oengagerad och levde bara på bidrag. Jag ville jobba, jag ville så gärna jobba, få min egen lön och kunna försörja mig själv, men det gick inte. Det fanns inga jobb och inte ens bidrag fick jag. utan jag fick förlita mig på att mina föräldrars ekonomi var tillräckligt stark så att jag kunde få lite pengar att röra mig med varje månad, trots att det mesta enbart gick till resor i kollektivtrafiken.

De tog en cirka tre veckor innan jag och handläggaren på arbetsmarknadsenheten i salem lyckades hitta en praktik åt mig. Sarah Foto i södertälje, det är en underbar arbetsplats och jag trivs så bra. i åtta veckor skulle jag få arbeta där, fram till 31 december. Jag skulle även få ersättning för praktiken, 3200kr i månaden. Lycka! jag skulle kunna köpa en ny väska, då den jag använder innehar så stora hål att allting ramlar ur den, jag skulle kunna köpa en dragkedja till min kappa så jag kunde stänga den när det blev kallt, jag skulle kunna tillåta mig själv att köpa mig en kaffe på pressbyrån någon gång ibland eller ta en cola tillsammans med mina vänner på ett café.

Idag var jag på arbetsförmedlingen igen, vi pratade om min praktik och handläggaren underströk att jag inte skulle få praktisera längre än till den 15 december, chockad frågar jag varför det var så. jag hade blivit lovad en åttaveckorspraktik, jag hade skrivit under papper på det. "Nej, den nya regeringen vill att alla praktiker skall vara avslutade i mitten av december." Varför visste han inte riktigt. Men jag vet iallafall vad det innebär för mig. Jag kommer få gå hemma igen, för jobb lär det knappast finnas åt mig. Jag kommer få gå hemma, förhoppningsvis få bidrag, ja hellre bidrag än inga pengar alls. Och som jag förstod det så ville nya moderaterna inte ha några bidragstagare. "Arbete framför bidrag" tycker jag mig dra till minnes.

Jag har nu cirka tre veckor kvar på min praktik, efter det kommer jag att känna mig lika värdelös som innan. Nu under praktiken har jag ändå känt att jag kämpar för något, jag kämpade för de där pengarna jag skulle få, mitt liv hade en mening. Men nu tar ni bort den och jag förstår inte varför. Arbete framför bidrag men bidrag framför arbetslivserfarenhet? Hur det nu än är så borde människors välbefinnande gå före allt annat och mitt kommer sänkas utan praktik eller arbete.

Vad skall jag göra Reinfeldt? Skall jag försörja mig på tiggeri på pendeltåget, panta burkar, eller städa svart åt grannarna? Vad gör jag, när det inte finns arbete åt mig och när ni tar ifrån mig det enda som fått upp min kämparglöd?