With or without

Jag känner mig så ledsen, hela tiden. Det är som att sitta på en av de där byggnadsställningarna av Bambu i Hong Kong och hela tiden vara säker på att falla ner. Vid minsta vindpust eller beröring så ramlar jag handlöst ner mot den hårda asfalten.

Jag försöker verkligen, så mycket. Och jag vill så gärna.
Var in på SH idag, försökte förmå mig till det, men det första som mötte mig var ett pm, skickat i söndags om att jag skulle bli avsatt som rektor för BB om en vecka om jag inte yttrade mig i diskussionerna om BB's lektionssystem. Jag blev arg, ledsen och upprörd, genast satte jag mig i en försvarsställning. Förstår inte hur personen ifråga kunde skicka ett pm på ett forum som den visste att jag inte var inne på, när personen lika gärna kunde sagt det via msn eller irc där jag är dagligen.

Jag får sådan ångest, inte av spelet utan oförståelsen från människorna i det. Det tär på mig, känns som att någon sitter med en sked och gröper ur mitt innanmäte sakta men säkert. Jag vill så gärna, jag älskar spelet och mina karaktärer. Jag vill ha kvar min rektor på BB, jag vill ha Vanessa till krönikör. Jag ville ha Temp till sjukvårdare (men nu såg jag att någon annan blivit det och jag har fortfarande inte fått svar på min bakgrund så jag antar att jag inte fick det).

Men det bara värker i mig, jag önskar att folk kunde visa mer förståelse, särskilt när jag berättat allt som hänt, hur jag mått och hur jag fortfarande mår. Men när man bara möter oförståelse och hårda ord och man nästan är nere på botten, då slåss man. Då slinker man bakom sin försvarsmur med en gång och kämpar för att överleva.

Jag kämpar så för att överleva, för att må bra igen, för att ordna upp mitt liv. Och just som allt verkar bra igen så går det ner. Alltid nedåt.

Jag hade planer på att spela rektorn så fort BB startades igen, det hade jag. Men jag kan inte förstå varför folk inte kan förstå att jag inte kan ta OFFsidan just nu. Utan istället hotar med att avsätta mig. och sedan blir jag kallad för taskig och orättvis. Men vem är det som är orättvis egentligen?

Det känns som att jag glider längre och längre ifrån allt, allt som är så välbekant och älskat. Så fort man lärde känna folk bättre så blev de bara värre och värre. Jag är medveten om att jag är en svår person att handskas med, det är jag verkligen. Jag har min stolthet som ofta blir sårad, jag är bossig och vill gärna vara med och bestämma överallt. och när jag för en gångs skull säger att "Nej, jag måste tänka på min egen mentala hälsa just nu. Jag kan verkligen vara med och bestämma här nu. Men fortsätt gärna utan mig. Snälla, jag vill inte stoppa upp något." Då blir även det fel. Jag har känslor jag med, och de har blivit så djupt sårade av så många människor jag brytt mig så mycket om.

och den gången för flera veckor sen då jag var inne i kanalen senast, det där bråket jag hade med en viss person. Jag vill ha en ursäkt. Men en del verkar inte förstå hur mycket ett förlåt betyder för mig. Jag må vara förjävlig ibland, men nu är jag så sårad att jag inte vet om jag kommer orka ta mig upp igen.

Jag har inte den orken att sitta och välja ut vissa personer jag vill ha kontakt med, och det är det här som skrämmer mig faktiskt. Jag vill ha allt eller inget. rollspel/irc-människorna, eller ingen av dem. Jag vet att det skulle bli tufft, jag vet att jag skulle må skit av att inte rollspela mer, eller sitta vid datorn, skratta åt mina karaktärer med andra rollspelare. Jag vet det. Men kanske skulle jag må bättre utan?

skulle jag kunna lägga de här fyra åren av mitt liv bakom mig och börja om från början. Can I?