Förbannade jävla svenskar

Jag sitter där, på min vanliga plats i träsoffan i köket på lördagkvällen. Vi äter tillsammans allihopa då, far, mor, lillebror och jag. Vi börjar med att prata om fars jobb, det är oftast så det börjar. Någon 87:a som sitter på kåken, någon gubbe som just blivit frisläppt, och så händer det. Vi leder omedvetet in samtalet på dödstraff, och Usa. och plötsligt blir det allvarligt. Vi diskuterar Saddam Husseins hängning, amerikanska soldater i Irak. Jag känner hur mitt hjärta bultar våldsamt och jag känner mig nästintill heroisk när jag stolt förklarar att jag håller med min far. Dödstraff är fel! Ner med USA! Ut ur Irak! Hah, om de bara visste hur mycket vi avskydde dem så.. så skulle.. ja vadå?

Det är alltid så, det är i köksoffan under en middag eller i mina föräldrars rökrum en fredag eller lördagkväll som vi får de där oerhört intensiva samtalen. Där man talar om vad man står för, hur stolt man är över det och att man då INTE tänker lägga sig. Sen går man och lägger sig, vaknar nästa dag, sätter sig på jobbet, tar sig till jobbet och låtsas som ingenting.

Jag vill vara tyst, anonym. Titta inte på mig är du snäll, om jag demonstrativt har min väska på sätet bredvid mig på bussen/pendeltåget/tunnelbanan, eller om jag låtsas sova, eller läsa intensivt i min bok, eller bara stirra planlöst ut genom fönstret, ja kanske slipper jag den mänskliga kontakt det innebär att sitta bredvid någon annan. Som man inte känner. Särskilt de där invandrarna, de är juh så konstiga, luktar konstigt gör de och underliga seder har de. Ni skall bara veta vilka underligheter de köper i matvarubutikerna. Fast det kan man inte säga högt, för då tror folk att man är rasist. Men jag är inte rasist, inte alls. Jag tycker bara inte om när saker inte är som de brukar. Jag vill känna mig heroisk och stolt när jag sitter ensam och trygg i mitt stora säkra hus, jag vill känna mig liten och anonym när jag är ute i samhället där andra människors blickar säkert kan smitta mig vid läskiga sjukdomar. Jag lider in i det tysta, det är bäst.

Gnäll vid köksbordet men säg för i helvete ingenting högt. Folk kan se underligt på dig då, du kan bli utittad, utelämnad. Jag är så blyg att jag inte ens vågar säga tack när någon håller upp dörren för mig, jag är så blyg att jag inte ens vågar se spärrvakten i ögonen. Det finns så mycket ilska inom mig som jag bara vågar släppa ut gentemot busschauförren eller kassörskan nere på konsum. Min kropp virvlar av känslor som bara får visa sig vid ytan efter att jag supit mig riktigt full, då kan jag tillochmed tycka att jag är snygg. Ja, jag kan tillochmed flörta med den där snygga killen, fan vilket självförtroende jag får. Men det är alkoholens förtjänst, utan den är jag inget, ingenting alls.

Det värsta är, det är att det i stort sett stämmer, på alla. Ta och väx upp alla förbannade jävla svenskar.