Leif.

Leif Nordqvist.

För två veckor sedan lämnade du oss, i en väldig hast. Allting hände så snabbt och ingen hann reagera innan vi fick ditt dödsbud. Det kom som en blixt från klar himmel. Det blev plötsligt svårt att andas och tårarna ville inte sluta rinna. Det vill de fortfarande inte. Inga ord kan förklara hur ont det gör i mig, hur mycket jag saknar dig, hur lite jag förstår allting som hänt. Jag hoppas att du förstod hur älskad du var av alla dina arbetskamrater, hur mycket du stöttade oss, hur mycket du betydde för oss.

Jag vet att du inte mindes oss på slutet, jag vet att du var rädd. Älskade Leffe, hade jag vetat hade jag velat vara där hos dig, trots att du inte känt igen mig. Jag förstår också att du ingenting sade, jag förstår att du inte ville att vi skulle se annorlunda på dig.

Jag har haft mina arga perioder, perioder då jag känt mig helt apatisk. En del stunder har jag velat skrika tills luften tog slut, gråta tills inga tårar längre fanns, jag har velat skratta åt allt konstigt och underbart du gjort under åren, jag har velat tala om min sorg för alla.

Det hela känns fortfarande så overkligt, så orealistiskt. Jag väntar mig att du närsomhelst kommer tillbaka. Säger att det hela var ett skämt och så kramar du om oss allihopa. Eller att du kommer tillbaka, tillbakavisar alla rykten om att du är död. Det var en annan Leif som dog, du blev dödförklarad av misstag och du har precis kommit tillbaka från semestern.

Det finns inga ord, det går inte att sätta det på pränt.
Älskade Leffe, jag saknar dig.

Second hand.

Idag skulle bli en väldigt trevlig dag. Prideparaden och därefter fest med god mat och eventuellt bad. Jag köpte mat för närmare 500kr eftersom jag ville bjuda mina vänner på någonting riktigt gott.

Det hela slutade med att jag åkte hem till Sarah, rätt så förstörd. Jag tycker inte om att komma i andra hand. Jag tycker det är taskigt och fräckt att avboka samma dag som man skall göra det man planerat. Det kändes som ett slag i ansiktet. Jag var inte viktig nog. Det fanns viktigare saker att göra än att tillbringa tid med mig.

Att sedan ändra sig, när man förmodligen insåg att jag blev upprörd och väldigt illa berörd, ändrade sina nyfunna planer och säga. Jo vi kommer!
Nej det är inte heller okej, jag vill inte tvinga någon att umgås med mig, och så skulle de ha känts. Som att de faktiskt inte ville vara i mitt sällskap men var där av en enda anledning, skuldkänslor. Nej tack, jag klarar mig nog bra själv, men tro fan inte att jag tänker bjuda på middag igen.

Jag sitter fortfarande hemma hos Sarah, det är bra. Jag behövde verkligen sällskapet, annars vet jag inte vad jag tagit mig till.
Jag känner mig fel, onödig och otillräcklig. Så ska inte vänner få en att känna.