Leif.

Leif Nordqvist.

För två veckor sedan lämnade du oss, i en väldig hast. Allting hände så snabbt och ingen hann reagera innan vi fick ditt dödsbud. Det kom som en blixt från klar himmel. Det blev plötsligt svårt att andas och tårarna ville inte sluta rinna. Det vill de fortfarande inte. Inga ord kan förklara hur ont det gör i mig, hur mycket jag saknar dig, hur lite jag förstår allting som hänt. Jag hoppas att du förstod hur älskad du var av alla dina arbetskamrater, hur mycket du stöttade oss, hur mycket du betydde för oss.

Jag vet att du inte mindes oss på slutet, jag vet att du var rädd. Älskade Leffe, hade jag vetat hade jag velat vara där hos dig, trots att du inte känt igen mig. Jag förstår också att du ingenting sade, jag förstår att du inte ville att vi skulle se annorlunda på dig.

Jag har haft mina arga perioder, perioder då jag känt mig helt apatisk. En del stunder har jag velat skrika tills luften tog slut, gråta tills inga tårar längre fanns, jag har velat skratta åt allt konstigt och underbart du gjort under åren, jag har velat tala om min sorg för alla.

Det hela känns fortfarande så overkligt, så orealistiskt. Jag väntar mig att du närsomhelst kommer tillbaka. Säger att det hela var ett skämt och så kramar du om oss allihopa. Eller att du kommer tillbaka, tillbakavisar alla rykten om att du är död. Det var en annan Leif som dog, du blev dödförklarad av misstag och du har precis kommit tillbaka från semestern.

Det finns inga ord, det går inte att sätta det på pränt.
Älskade Leffe, jag saknar dig.