2/19/2013

Olivia.

Fick igång min gamla laptop, tänkte se om jag hade gamla saker sparade på den. Det hade jag. Hittade ett dokument med citat från mig och Olivia.

Olivia: Man har ställt in ögonen på manuellt fokus och så vet man inte hur man ska hantera det manuellt.

*ylva börjar skratta*
Olivia: Jag tänkte säga en sa, men jag kom på hur dumt det skulle låta så jag sa inte det.
ylva: Jag tror det var det jag skrattade åt.

ylva: Packa pappas kappsäck. Oh my god, jag kan prata!
Olivia: Haha det är juh det du inte kan.
ylva: Joo, fast bara fel saker.

Olivia: Är det för att vi är störda från början eller tänker vi bara på samma radiovåg?

ylva: Jag tänker aldrig byta msn-bild.
Olivia: Inte jag heller! Eller möjligtvis till en annan.
ylva: Nej!

Olivia: Det är irriterande att man glömmer bort den enda man kommer ihåg.

Olivia: Jag stod utanför krogen och grälade med rösten.

Olivia: Gud är pappa till alla munkar.

2/15/2013

Ett år.

För ett år sedan la du dig i din säng. Du drack ditt vin, svalde dina piller. För ett år sedan skrev du ordet 'Förlåt'. Det är nu ett år sedan du somnade, för att aldrig någonsin öppna ögonen igen. Ett helt år, 365 dagar. Det har hänt så mycket på den tiden, jag har förändrats enormt. Du skulle bara veta.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, så mycket jag skulle vilja göra. Så många minnen jag velat återuppleva. Ett år är lång tid, men samtidigt väldigt kort. Är det BARA ett år sedan? Är det ETT ÅR sedan?

På ett sätt trodde jag det skulle kännas lättare nu, vilket det gör antar jag. Jag brister inte ut i ständiga gråtattacker längre. Men det gör ont, så jävla asont. Inte hela tiden, men då och då kommer jag på mig själv med att tänka eller säga: "Åh, det här måste jag berätta för Olivia sen!" Kanske för att du aldrig var en ständig del av mitt liv. Vi sågs aldrig ofta, vi pratade inte ofta. Men när vi gjorde det. Då jävlar. Fan vad vi hittade på. Allting var roligt, allting var helt Crazy! Eller hur?

Kohagen, munkgångarna, zumba, tequilan till frukost, sprutmunken, öltunnan.

Det känns tomt, det känns så ihåligt och fortfarande helt ofattbart.

Jag är fortfarande arg på dig. Arg för att du valde att inte finnas kvar längre. Arg för att du tog ditt sista andetag på min födelsedag. Jag kommer aldrig sluta vara arg på dig för det. Vilket är fruktansvärt själviskt jag vet. Men detta är min sorg, min smärta. Hålet du lämnade kvar i mitt hjärta.

Jezz och jag gick till kyrkogården vid Ullevi norra idag. Det var dit jag gick när jag precis fått veta. 17 februari 2012 stod jag där med tårarna forsande och väntade på att Jezz skulle möta mig. Trodde nog aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Varenda andetag var en kamp. Tårarna blev isbitar på mina kinder och det kändes som att jag höll på att slitas sönder i tusen bitar. Jag vill skrika, jag ville sparka, jag ville slå. Men jag var för upptagen med att försöka andas.

Sen såg vi Patrick Wolf också. I Hagakyrkan. Det var helt magiskt. Jag såg honom första gången, med dig. När vi var på Arvika -07. Och ikväll så spelade han The sun is often out. Som jag spelade den förra våren. Om och om igen, lät tårarna rinna, tills det inte kunde finnas några tårar kvar. Så sjöng han den ikväll, jag tog Jezz hand och vi satt båda och grät. Fan vad jag saknar dig. Det börjar bli svårt att andas igen och tårarna skymmer min sikt.

Men, det gör inte lika ont. Inte riktigt. Och jag är rädd att det en dag inte kommer göra ont alls.

2/14/2013

Kärlek på alla hjärtans dag. :)

Så då hade jag en vän som kände sig låg, då tänkte jag: Att nu fick det vara nog!

ylva: Min älskade vän nu ska du få se, att du nästan alltid kan få mig att le. Vi har roligt vad vi än hittar på och det är nått inte alla kan förstå. Till många olika ställen vi far, för vi har en relation de flesta inte har. Därför min underbara vän jag nu säger, att du är den bästa bland alla vänner.

Joel: Åhhhh fy fillibubblan vad fint du skriver, rent mentalt texten jag ut river, stoppar ner den i mitt hjärtas ask, där den inte kan besudlas av patrask och blir en hjälp varmare och kärleksfullare än en Golden Retriever. Tack för att jag får vara din vän och att du är där för mig när jag solen behöver, när jag i förtvivlans mörker ligger på golvet och hjärtat det blöder.

ylva: Det är så man kan ha det om man tar vara på allt, som livet ger en och håller hjärtat från att bli kallt. jag är gärna din sol, särskilt när du har på dig din kjol. Jag är dålig på att rimma, desto bättre är jag på att simma. Så känner du att du håller på att drunkna ska jag göra allt för att rädda dig från att sjunka.

Joel: Jag känner mig i mina svar så banal, måhända för att jag är kvar i den fas Freud kallar anal. Jag tycker din skaldekonst är fenomenal, lägg till att det är dig en ska gå med nära en kanal och att du är snar att säga till om en blir patriarkal så blir glädjen över vänskapen med mig total!

ylva: Jag tackar så ödmjukast för dina ord, känslorna sköljer över mig likt en flod. Nu känner jag dock att fantasin börjar tryta, samtidigt som min sambo av hunger vill ryta. Så jag lämnar dig nu åt ditt pluggande så att du på tentan (?) inte blir... Kuggande? ;)

Joel: Dina ord var som att sätta ned nålen på en skiva, jag började skratta, dansa och glömde att skriva. Dessa ord, ej många eller dryga, var tänkt att mot Biskop få flyga. Ät du i lugn och ro, du har fått mig att dansa loss i mitt eget bo. Jag vill bara mena att det är du som ger glädje och ej får en att känna sig black, när jag nu utstyrd i kjol stuffar loss till Unfinished Sympathy med Massive Attack"


Joel: Kudos till alla och envar, vi är fanemig starka i varje andetag vi tar.

ylva: Ropen skalla! Kärlek åt alla!

2/12/2013

Hot och rädsla

Idag är första gången sedan jag flyttade till Göteborg som jag går till jobbet med en klump i magen. Det känns som om jag har ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas. Igår blev jag mordhotad av en kund. Det var rent av löjligt när jag tänker efter. Det handlade om hästkött i lasagnen och hon gick från att inte veta vilket märke hon köpt till att det var Findus till att det var Coop. Hon gick från att ha köpt en till att ha köpt åtta stycken. Hon gick från att förklara hur traumatiserad hon blivit över att ha haft hästkött i frysen till att hon också ätit det. Sedan blev hon upprörd, arg, hotfull. Hon började skrika om att jag ljög för henne då jag uppenbarligen inte haft all information med mig, trots att jag rådfrågade två kollegor under telefonsamtalet. Hela tiden förklarade jag väldigt lugnt men bestämt att om hon haft varorna eller kvitto kvar så kunde hon komma in och få pengarna tillbaka. Det hade hon givetvis inte så jag hänvisade henne lugnt att ringa min chef dagen därpå då chefen redan gått hem från dagen.

Det var då hon ville ha mitt namn, vilket jag tveksamt uppgav. Det räckte inte, hon ville ha mitt efternamn. Det förklarade jag att jag inte var bekväm med att lämna ut. Det var då det kom. Orden som spelats upp i mitt huvud det senaste dygnet. Att hon hade kontakter som kunde ta reda på det så att de kunde "ta hand" om mig.

Jag har pratat av mig med många sedan dess, däribland min far som själv fått motta många mordhot under sin karriär som kriminalvårdare. Alla, även jag själv, kommer fram till samma sak. Hon menade förmodligen inte allvar, det var förmodligen bara någonting hon sade i stridens hetta. Men det är just det, jag vet inte. Kanske är hon en av de få som verkligen skulle göra slag i saken? Hursomhelst så lyckades hon. Jag blev rädd.

Jag skall göra en polisanmälan, men jag hoppas hon kommer in, ringer igen eller mailar så att vi kan få hennes namn. Jag vet att en förundersökning skulle läggas ner, men jag tänker att om jag åtminstone vet vem hon är så kommer en polisanmälan visa henne att detta är allvarligt. Att hon inte kommer undan med att säga vad som helst.