Ett år.

För ett år sedan la du dig i din säng. Du drack ditt vin, svalde dina piller. För ett år sedan skrev du ordet 'Förlåt'. Det är nu ett år sedan du somnade, för att aldrig någonsin öppna ögonen igen. Ett helt år, 365 dagar. Det har hänt så mycket på den tiden, jag har förändrats enormt. Du skulle bara veta.

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, så mycket jag skulle vilja göra. Så många minnen jag velat återuppleva. Ett år är lång tid, men samtidigt väldigt kort. Är det BARA ett år sedan? Är det ETT ÅR sedan?

På ett sätt trodde jag det skulle kännas lättare nu, vilket det gör antar jag. Jag brister inte ut i ständiga gråtattacker längre. Men det gör ont, så jävla asont. Inte hela tiden, men då och då kommer jag på mig själv med att tänka eller säga: "Åh, det här måste jag berätta för Olivia sen!" Kanske för att du aldrig var en ständig del av mitt liv. Vi sågs aldrig ofta, vi pratade inte ofta. Men när vi gjorde det. Då jävlar. Fan vad vi hittade på. Allting var roligt, allting var helt Crazy! Eller hur?

Kohagen, munkgångarna, zumba, tequilan till frukost, sprutmunken, öltunnan.

Det känns tomt, det känns så ihåligt och fortfarande helt ofattbart.

Jag är fortfarande arg på dig. Arg för att du valde att inte finnas kvar längre. Arg för att du tog ditt sista andetag på min födelsedag. Jag kommer aldrig sluta vara arg på dig för det. Vilket är fruktansvärt själviskt jag vet. Men detta är min sorg, min smärta. Hålet du lämnade kvar i mitt hjärta.

Jezz och jag gick till kyrkogården vid Ullevi norra idag. Det var dit jag gick när jag precis fått veta. 17 februari 2012 stod jag där med tårarna forsande och väntade på att Jezz skulle möta mig. Trodde nog aldrig att jag skulle kunna andas normalt igen. Varenda andetag var en kamp. Tårarna blev isbitar på mina kinder och det kändes som att jag höll på att slitas sönder i tusen bitar. Jag vill skrika, jag ville sparka, jag ville slå. Men jag var för upptagen med att försöka andas.

Sen såg vi Patrick Wolf också. I Hagakyrkan. Det var helt magiskt. Jag såg honom första gången, med dig. När vi var på Arvika -07. Och ikväll så spelade han The sun is often out. Som jag spelade den förra våren. Om och om igen, lät tårarna rinna, tills det inte kunde finnas några tårar kvar. Så sjöng han den ikväll, jag tog Jezz hand och vi satt båda och grät. Fan vad jag saknar dig. Det börjar bli svårt att andas igen och tårarna skymmer min sikt.

Men, det gör inte lika ont. Inte riktigt. Och jag är rädd att det en dag inte kommer göra ont alls.