Nostalgic much?

1992 var jag 6 år. När jag var 6 år gick jag på lekis. På lekis fick man göra massa roliga saker, som att göra en namnskylt att hänga ovanför sin dörr.


Den här har legat på en hylla i mitt rum sedan.. ja sen jag flyttade in i det här rummet och det var ett antal år sedan. Innan det hängde den ovanför dörren till mitt förra rum, den syntes knappt. Det är ingenting jag kommer ha användning för och jag håller trots allt på att sortera ordentligt i mitt rum. fått ihop 7 skräppåsar hittills, men den här. Nej jag kan nog inte slänga den.

Det är lustigt egentligen, vad små saker betyder för en. En nalle som jag fick av Stefan en gång, snöbollsljus jag fick av Anna-Lisa, en gammal jordglob från någonstans runt sekelskiftet (1900 alltså), som jag fick av farfar, smycken jag aldrig använder men som har ett sentimentalvärde för mig. Det är som pusslet som låg på hyllan, det är ihopsatt och uppklistrat på en kartongbit. Det är ett sånt där WWF pussel som min mormor älskar, det kanske inte är någonting i sig, men just det där fick jag av min mormor och det var det första jag någonsin satte ihop alldeles själv. En tvål i form av ett hjärta jag fått av Leffe, ett rosljus i gelé jag fått av Sarah, en liten ängelfigur jag fått av Karima, fotoalbum, alla gosedjur.

Ja vi har juh kotte tillexempel, honom köpte jag på Gotland första året jag var där, och Älgen den köpte jag juh på leksaksmagasinet i Halmstad, Don't panic nallen jag fick av malin, Nallen Frans som jag fick av min morbror.

Sedan har vi saker som speldosan jag fick när jag föddes, halsbandet jag fick av björn och After eight asken i plåt som jag fick av min morbror

Det finns så mycket, småsaker som tillsammans blir så mycket. Men jag kan inte slänga det här? Jag kan inte göra mig av med det. Men att sitta och plocka med det, ta fram det, damma av det och få se det i ett annat ljus. Det gör mig så glad, det gör mig så rörd och jag gråter nästan.

Något som verkligen får mig att gråta är gamla vykort från farmor och farfar. Och när jag sedan hittade ett från Anna-Lisa där hon önskade mig grattis på min första tonårsdag insåg jag att farmor fick aldrig se mig som tonåring, hon får inte se mig som vuxen, hon får inte se mig alls mer. Det gör mig så ledsen att hon inte är kvar längre, det gör mig så ont och jag saknar henne så mycket.

so.. nostalgic much?

Something found something lost

Det var länge sedan som jag trott att en hel del bilder och sådant var förlorat, i samband med en datorkrasch jag hade för ett par år sedan. Och så idag började jag kolla igenom alla omärkta skivor jag har, och så hittade jag den. En DvD, full med bilder, låtar, filmer. Jag blev så lycklig så det inte är sant. Fast sedan finns det saker där som jag egentligen bara vill glömma, första festen där jag drack alkohol, och där jag träffade min andra pojkvän. En låt som min första pojkvän spelade in finns också med. och tjah, det är blandade känslor, det känns som att jag verkligen är där igen, där och då. Jag är glad, och ledsen och tjah.. jag vet inte, det är en sådan underlig känsla. Nostalgi, tror jag man brukar kalla det.

Smilan, det var jag det. Lady Smilan tillochmed. och med det namnet kommer minnena om folk som Stefan, Antonio, Peter, Jessika, Richard, Ray, Christopher, Kalle, Mats, Kicki och Linus. Jag vill glömma, jag vill ha tillbaka. Jag vet inte alls vad jag vill. Eller hur det känns eller hur det borde vara eller hur jag skall vara. Det var inte lika komplicerat då som det är nu, även fast det hade sina brister, men vill jag verkligen vara jag då eller jag nu? Ingetdera tror jag. Men jag vet inte alls vad jag vill.




10 poäng till den som kan lista ut vem jag är på klassfotot :)