Nothing you can do

Det försvinner inte, den här dumma jobbiga olustkänslan försvinner inte. Nervositeten och magontet är kvar, fortfarande. Jag är rastlös och jag har så mycket att göra.

Det enda jag vill är att krypa upp i någons famn, jag vill lägga mig ner på golvet och skrika.. eller ännu hellre vill jag springa ut helt näck och vråla allt jag kan, jag vill krossa de här sabla glasflaskorna som står i mitt rum, jag vill knäcka varenda cd-skiva och slita sönder alla gosedjur. Jag vill slita av mig håret slå in garderobsdörren med knytnäven, bara för att se om det fortfarande känns.

Det gör ont, fast ändå inte. Såren är ärr och ärr gör inte ont. Men det känns som att det rispar längs hela kroppen, snart snart så blir det ett sår, någonstans och det orkar jag inte. Det gör så satans ont.

Jag orkar inte med det här.