Nostalgic much?

1992 var jag 6 år. När jag var 6 år gick jag på lekis. På lekis fick man göra massa roliga saker, som att göra en namnskylt att hänga ovanför sin dörr.


Den här har legat på en hylla i mitt rum sedan.. ja sen jag flyttade in i det här rummet och det var ett antal år sedan. Innan det hängde den ovanför dörren till mitt förra rum, den syntes knappt. Det är ingenting jag kommer ha användning för och jag håller trots allt på att sortera ordentligt i mitt rum. fått ihop 7 skräppåsar hittills, men den här. Nej jag kan nog inte slänga den.

Det är lustigt egentligen, vad små saker betyder för en. En nalle som jag fick av Stefan en gång, snöbollsljus jag fick av Anna-Lisa, en gammal jordglob från någonstans runt sekelskiftet (1900 alltså), som jag fick av farfar, smycken jag aldrig använder men som har ett sentimentalvärde för mig. Det är som pusslet som låg på hyllan, det är ihopsatt och uppklistrat på en kartongbit. Det är ett sånt där WWF pussel som min mormor älskar, det kanske inte är någonting i sig, men just det där fick jag av min mormor och det var det första jag någonsin satte ihop alldeles själv. En tvål i form av ett hjärta jag fått av Leffe, ett rosljus i gelé jag fått av Sarah, en liten ängelfigur jag fått av Karima, fotoalbum, alla gosedjur.

Ja vi har juh kotte tillexempel, honom köpte jag på Gotland första året jag var där, och Älgen den köpte jag juh på leksaksmagasinet i Halmstad, Don't panic nallen jag fick av malin, Nallen Frans som jag fick av min morbror.

Sedan har vi saker som speldosan jag fick när jag föddes, halsbandet jag fick av björn och After eight asken i plåt som jag fick av min morbror

Det finns så mycket, småsaker som tillsammans blir så mycket. Men jag kan inte slänga det här? Jag kan inte göra mig av med det. Men att sitta och plocka med det, ta fram det, damma av det och få se det i ett annat ljus. Det gör mig så glad, det gör mig så rörd och jag gråter nästan.

Något som verkligen får mig att gråta är gamla vykort från farmor och farfar. Och när jag sedan hittade ett från Anna-Lisa där hon önskade mig grattis på min första tonårsdag insåg jag att farmor fick aldrig se mig som tonåring, hon får inte se mig som vuxen, hon får inte se mig alls mer. Det gör mig så ledsen att hon inte är kvar längre, det gör mig så ont och jag saknar henne så mycket.

so.. nostalgic much?