Förbannade jävla svenskar

Jag sitter där, på min vanliga plats i träsoffan i köket på lördagkvällen. Vi äter tillsammans allihopa då, far, mor, lillebror och jag. Vi börjar med att prata om fars jobb, det är oftast så det börjar. Någon 87:a som sitter på kåken, någon gubbe som just blivit frisläppt, och så händer det. Vi leder omedvetet in samtalet på dödstraff, och Usa. och plötsligt blir det allvarligt. Vi diskuterar Saddam Husseins hängning, amerikanska soldater i Irak. Jag känner hur mitt hjärta bultar våldsamt och jag känner mig nästintill heroisk när jag stolt förklarar att jag håller med min far. Dödstraff är fel! Ner med USA! Ut ur Irak! Hah, om de bara visste hur mycket vi avskydde dem så.. så skulle.. ja vadå?

Det är alltid så, det är i köksoffan under en middag eller i mina föräldrars rökrum en fredag eller lördagkväll som vi får de där oerhört intensiva samtalen. Där man talar om vad man står för, hur stolt man är över det och att man då INTE tänker lägga sig. Sen går man och lägger sig, vaknar nästa dag, sätter sig på jobbet, tar sig till jobbet och låtsas som ingenting.

Jag vill vara tyst, anonym. Titta inte på mig är du snäll, om jag demonstrativt har min väska på sätet bredvid mig på bussen/pendeltåget/tunnelbanan, eller om jag låtsas sova, eller läsa intensivt i min bok, eller bara stirra planlöst ut genom fönstret, ja kanske slipper jag den mänskliga kontakt det innebär att sitta bredvid någon annan. Som man inte känner. Särskilt de där invandrarna, de är juh så konstiga, luktar konstigt gör de och underliga seder har de. Ni skall bara veta vilka underligheter de köper i matvarubutikerna. Fast det kan man inte säga högt, för då tror folk att man är rasist. Men jag är inte rasist, inte alls. Jag tycker bara inte om när saker inte är som de brukar. Jag vill känna mig heroisk och stolt när jag sitter ensam och trygg i mitt stora säkra hus, jag vill känna mig liten och anonym när jag är ute i samhället där andra människors blickar säkert kan smitta mig vid läskiga sjukdomar. Jag lider in i det tysta, det är bäst.

Gnäll vid köksbordet men säg för i helvete ingenting högt. Folk kan se underligt på dig då, du kan bli utittad, utelämnad. Jag är så blyg att jag inte ens vågar säga tack när någon håller upp dörren för mig, jag är så blyg att jag inte ens vågar se spärrvakten i ögonen. Det finns så mycket ilska inom mig som jag bara vågar släppa ut gentemot busschauförren eller kassörskan nere på konsum. Min kropp virvlar av känslor som bara får visa sig vid ytan efter att jag supit mig riktigt full, då kan jag tillochmed tycka att jag är snygg. Ja, jag kan tillochmed flörta med den där snygga killen, fan vilket självförtroende jag får. Men det är alkoholens förtjänst, utan den är jag inget, ingenting alls.

Det värsta är, det är att det i stort sett stämmer, på alla. Ta och väx upp alla förbannade jävla svenskar.

Det blir aldrig som man vill

När jag inte ens själv kan ge folk stryka ett streck och börja om från början, hur kan jag tro att andra låter mig göra det då?

Välkommen ängel

Cecilia Nora Maria

Det är lite konstigt, hur någonting så litet kan få det att pirra i magen på mig, att någonting som bara levt i några dagar kan få mig att fnittra som en liten skolflicka.

06:12 den 13 januari kom denna lilla ängel till världen och jag och Sarah som hennes adopterade mostrar kan inte vara lyckligare, aldrig förr har vi sett någonting så vackert.. något så.. fulländat. Jag får tårar i ögonen bara av att tänka att hon finns däruppe i Järvsö hos Karima och Kenneth, hennes föräldrar. Att Karima är mamma, jag kan knappt förstå det, men det är sant. efter 9 månaders väntan så är hon äntligen här, hon som fyller mitt liv med kärlek och mening.

Jag börjar undra.

Jag vet inte om du vill.. jag vet inte om jag vill? Men jag tror att vi skulle klara av det. Det gör jag verkligen. Vad tror du?

I can see clearly now, the rain is gone,
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It’s gonna be a bright (bright), bright (bright)
Sun-Shiny day.

I think I can make it now, the pain is gone
All of the bad feelings have disappeared
Here is the rainbow I’ve been prayin?for
It’s gonna be a bright (bright), bright (bright)
Sun-Shiny day.

Look all around, there’s nothin?but blue skies
Look straight ahead, nothin?but blue skies

I can see clearly now, the rain is gone,
I can see all obstacles in my way
Gone are the dark clouds that had me blind
It’s gonna be a bright (bright), bright (bright)
Sun-Shiny day.

Johnny Nash - I can see clearly now

Jadu Reinfeldt

Hej Reinfeldt.

Jag undrar om du vet hur det är att vara arbetslös i dagens samhälle. Jag vet, jag har varit arbetslös och sjukskriven i snart 6 månader.

I början måste jag erkänna att det var skönt, jag kunde vakna vilken tid på dygnet jag ville, jag kunde vara ute sent, sitta framför datorn eller se på tv. Det var livet, jag var fri och lycklig... i två veckor. Sedan insåg jag att det behövdes pengar för att göra saker, pengar jag inte hade. Jag hade juh gått från studier till arbetslöshet och behövde såtillvida vara inskriven på arbetsförmedlingen i 90 dagar för att kunna erhålla alfa-kassa.

Under tiden fick jag gå på möte efter möte hos arbetsförmedlingen där man blev behandlad som ett barn. Jag minns så väl den misstrogna blick jag gav min handläggare när han visade upp en dagbok med moln på framsidan som jag skulle få. Där skulle jag skriva ner de jobb jag sökte, precis som om jag gick på lågstadiet igen där man skrev ner veckans läxor.

Kollektivtrafiken kostar och då jag stod utan inkomst fick jag pengar till resor av mina föräldrar som redan hade en sträng ekonomi. Jag sökte inte särskilt många jobb i början och när det kom till arbetsförmedlingens kännedom blev de inte så glada på mig, jag försökte förklara att det inte fanns några jobb att söka. Men då skrattade de bara, log och sade att det fanns tusentals jobb i deras platsbank. Det fattades bara att de skulle klappa mig på huvudet och kalla mig "lilla gumman". Visst finns det mängder med jobb, för de som har rätt utbildning, erfarenhet och körkort, men inte för mig. De flesta är inte ens någon idé att söka då jag skulle bli bortsållad med en gång då jag var för underkvalificerad.

Sedan skadade jag mitt vänsterknä, jag hoppade på kryckor i flera veckor och blev sjukskriven. Blir man sjukskriven när man är inskriven på arbetsförmedlingen så blir man avanmäld därifrån. De talade om för mig att det var försäkringskassans sak att ge ut pengar till mig. jag ringde försäkringskassan och förklarade min situation, men enligt dem var det bara onödigt att ens försöka, för jag skulle inte få någon sjukpenning iallafall. Inte då jag gått från arbetslöshet till sjukskriven. Fortfarande stod jag helt utan inkomst och var helt beroende av mina föräldrar.

Jag fick åka till olika sjukhus i stockholms län för undersökningar på diverse olika sätt. Återigen kostade kollektivtrafiken och så fick jag betala för varje läkarbesök jag gjorde, inte mycket visserligen men allt är mycket om man står utan inkomst.

Mitt knä blev bättre och jag blev påanmäld på arbetsförmedlingen, nu, tänkte jag. Nu måste jag väl få pengar från alfa-kassan, men nej nu hade jag varit inskriven i 90 dagar och skulle få ungdomspraktik. Jag höll på att bli tokig av tristessen, att vakna varje dag och inse att huset var städat, det fanns mat och bröd för flera veckor framåt i frysen. Alla vänner var på arbete eller skolan och kvar hemma fanns jag. Jag ville skrika av frustration så fort jag slog upp ögonen och mådde allt sämre. Jag höll verkligen gå in i en djup depression, särskilt efter att ni borgare vann valet och man fick höra att som arbetslös var man en börda för samhället, en last. Man var lat och oengagerad och levde bara på bidrag. Jag ville jobba, jag ville så gärna jobba, få min egen lön och kunna försörja mig själv, men det gick inte. Det fanns inga jobb och inte ens bidrag fick jag. utan jag fick förlita mig på att mina föräldrars ekonomi var tillräckligt stark så att jag kunde få lite pengar att röra mig med varje månad, trots att det mesta enbart gick till resor i kollektivtrafiken.

De tog en cirka tre veckor innan jag och handläggaren på arbetsmarknadsenheten i salem lyckades hitta en praktik åt mig. Sarah Foto i södertälje, det är en underbar arbetsplats och jag trivs så bra. i åtta veckor skulle jag få arbeta där, fram till 31 december. Jag skulle även få ersättning för praktiken, 3200kr i månaden. Lycka! jag skulle kunna köpa en ny väska, då den jag använder innehar så stora hål att allting ramlar ur den, jag skulle kunna köpa en dragkedja till min kappa så jag kunde stänga den när det blev kallt, jag skulle kunna tillåta mig själv att köpa mig en kaffe på pressbyrån någon gång ibland eller ta en cola tillsammans med mina vänner på ett café.

Idag var jag på arbetsförmedlingen igen, vi pratade om min praktik och handläggaren underströk att jag inte skulle få praktisera längre än till den 15 december, chockad frågar jag varför det var så. jag hade blivit lovad en åttaveckorspraktik, jag hade skrivit under papper på det. "Nej, den nya regeringen vill att alla praktiker skall vara avslutade i mitten av december." Varför visste han inte riktigt. Men jag vet iallafall vad det innebär för mig. Jag kommer få gå hemma igen, för jobb lär det knappast finnas åt mig. Jag kommer få gå hemma, förhoppningsvis få bidrag, ja hellre bidrag än inga pengar alls. Och som jag förstod det så ville nya moderaterna inte ha några bidragstagare. "Arbete framför bidrag" tycker jag mig dra till minnes.

Jag har nu cirka tre veckor kvar på min praktik, efter det kommer jag att känna mig lika värdelös som innan. Nu under praktiken har jag ändå känt att jag kämpar för något, jag kämpade för de där pengarna jag skulle få, mitt liv hade en mening. Men nu tar ni bort den och jag förstår inte varför. Arbete framför bidrag men bidrag framför arbetslivserfarenhet? Hur det nu än är så borde människors välbefinnande gå före allt annat och mitt kommer sänkas utan praktik eller arbete.

Vad skall jag göra Reinfeldt? Skall jag försörja mig på tiggeri på pendeltåget, panta burkar, eller städa svart åt grannarna? Vad gör jag, när det inte finns arbete åt mig och när ni tar ifrån mig det enda som fått upp min kämparglöd?

Jag vet inte, kanske det klär mig.

Ja, nu återstår visst bara frågan... oval, rektangulär, rund, kantig, pilot. And I guess that's for me to know and you to find out.

Johari n Nohari

tänkte jag skulle se vad folk tycker om mig. Egentligen inte, jag är bara en sucker för att göra sånna här saker. But please, contribute

Johari och Nohari.

With or without

Jag känner mig så ledsen, hela tiden. Det är som att sitta på en av de där byggnadsställningarna av Bambu i Hong Kong och hela tiden vara säker på att falla ner. Vid minsta vindpust eller beröring så ramlar jag handlöst ner mot den hårda asfalten.

Jag försöker verkligen, så mycket. Och jag vill så gärna.
Var in på SH idag, försökte förmå mig till det, men det första som mötte mig var ett pm, skickat i söndags om att jag skulle bli avsatt som rektor för BB om en vecka om jag inte yttrade mig i diskussionerna om BB's lektionssystem. Jag blev arg, ledsen och upprörd, genast satte jag mig i en försvarsställning. Förstår inte hur personen ifråga kunde skicka ett pm på ett forum som den visste att jag inte var inne på, när personen lika gärna kunde sagt det via msn eller irc där jag är dagligen.

Jag får sådan ångest, inte av spelet utan oförståelsen från människorna i det. Det tär på mig, känns som att någon sitter med en sked och gröper ur mitt innanmäte sakta men säkert. Jag vill så gärna, jag älskar spelet och mina karaktärer. Jag vill ha kvar min rektor på BB, jag vill ha Vanessa till krönikör. Jag ville ha Temp till sjukvårdare (men nu såg jag att någon annan blivit det och jag har fortfarande inte fått svar på min bakgrund så jag antar att jag inte fick det).

Men det bara värker i mig, jag önskar att folk kunde visa mer förståelse, särskilt när jag berättat allt som hänt, hur jag mått och hur jag fortfarande mår. Men när man bara möter oförståelse och hårda ord och man nästan är nere på botten, då slåss man. Då slinker man bakom sin försvarsmur med en gång och kämpar för att överleva.

Jag kämpar så för att överleva, för att må bra igen, för att ordna upp mitt liv. Och just som allt verkar bra igen så går det ner. Alltid nedåt.

Jag hade planer på att spela rektorn så fort BB startades igen, det hade jag. Men jag kan inte förstå varför folk inte kan förstå att jag inte kan ta OFFsidan just nu. Utan istället hotar med att avsätta mig. och sedan blir jag kallad för taskig och orättvis. Men vem är det som är orättvis egentligen?

Det känns som att jag glider längre och längre ifrån allt, allt som är så välbekant och älskat. Så fort man lärde känna folk bättre så blev de bara värre och värre. Jag är medveten om att jag är en svår person att handskas med, det är jag verkligen. Jag har min stolthet som ofta blir sårad, jag är bossig och vill gärna vara med och bestämma överallt. och när jag för en gångs skull säger att "Nej, jag måste tänka på min egen mentala hälsa just nu. Jag kan verkligen vara med och bestämma här nu. Men fortsätt gärna utan mig. Snälla, jag vill inte stoppa upp något." Då blir även det fel. Jag har känslor jag med, och de har blivit så djupt sårade av så många människor jag brytt mig så mycket om.

och den gången för flera veckor sen då jag var inne i kanalen senast, det där bråket jag hade med en viss person. Jag vill ha en ursäkt. Men en del verkar inte förstå hur mycket ett förlåt betyder för mig. Jag må vara förjävlig ibland, men nu är jag så sårad att jag inte vet om jag kommer orka ta mig upp igen.

Jag har inte den orken att sitta och välja ut vissa personer jag vill ha kontakt med, och det är det här som skrämmer mig faktiskt. Jag vill ha allt eller inget. rollspel/irc-människorna, eller ingen av dem. Jag vet att det skulle bli tufft, jag vet att jag skulle må skit av att inte rollspela mer, eller sitta vid datorn, skratta åt mina karaktärer med andra rollspelare. Jag vet det. Men kanske skulle jag må bättre utan?

skulle jag kunna lägga de här fyra åren av mitt liv bakom mig och börja om från början. Can I?

Ibland vill man bara gråta

fem månader av arbetslöshet och så får jag ungdomspraktik. Det är jättemysigt att ha någonting att göra om dagarna, trots att det är ansträngande och så kommer jag hem rätt så sent om kvällarna, men det är roligt, det är skönt. Jag har varit uppåt hela dagen, varit uppåt senaste veckan och kanske tänkte jag, kanske skulle jag orka ta mig tillbaka till SH nu?

Men så sitter man på irc, samtal leder in på finska och så fortsätter vi prata om det. Sade att mitt efternamn var Lehmusvirta på finska och lät folk gissa vad det var. Ngåon tyckte jag skulle säga det och ja sa nej. då blev jag kallad för fitta, på finska då såklart. och jag krävde en ursäkt. Men nej, det gick inte för sig. Ostabil och lättsårad som jag är i nuläget åker min hårda sida fram, säger några väl valda ord och går ut från kanalen. Sedan inser jag att det inte är JAG som bör försvinna från kanalen utan personen i fråga som kallat mig för fitta, så jag ber i pm en operator (ja inte bara en operator utan co-founder) att kicka den här personen. men det gick juh inte för jag hade gått från kanalen och då var det tydligen lönlöst att kicka den andra personen.

Detta trots att den gjort sig skyldig till två regelbrott på vår kanal och jag trodde verkligen det var sånt här våra operators var till för. Se till så att reglerna följs, se till att ingen blir kränkt eller blir ledsen eller så.

Men tydligen så är det för jobbigt. Eller var det bara för att co-foundern i fråga verkar ogilla mig sedan jag inte riktig vet när/om jag kommer tillbaka till SH? Jag vet faktiskt inte. Men jag blir så less på det. Folk verkar tro att jag är så hård och tuff och tål allt. men så är det inte, det är så jävla lätt att såra mig och jag tar illa upp när folk säger elaka saker till mig, ja jag gråter när folk är elaka. När de kränker min person, och när personer som skall se till att reglerna följs fullständigt skiter i det.

Är jag så hemsk att man inte bryr sig om vad folk säger till mig?

NaNoWriMo går inte så bra heller. hade 12000 ord i söndags och låg före i planeringen men sedan började praktiken och det går trögare. Orkar inte sitta vid datorn särskilt länge om kvällarna och dagtid så jobbar jag.

Wordcount: 13138

NaNoWriMo - And so it has begun

National Novel Writing Month.
Man registrerar sig på sidan och mellan 1-30 november skall man då försöka skriva 50,000 ord.

Jag själv tänkte slå två flugor i en smäll och skriva ett gäng bakgrunder till SH.
Vanessa Morrison, var påbörjad innan Nanowrimo började, jag hade skrivit 3000 ord på den. idag har jag då fortsätt på den bakgrunden, som ett kapitel två. Det är meningen att hon tillslut skall bli krönikör på The Daily Prophet.

Jag är trött, jag har skrivit mycket idag. Hadi blev misshandlad av en rånare med en yxa imorse (han mår bra tack och lov), Axel är med i Gävle Dagblad (rösta på nummer 11 :P) och imorgon skall jag på arbetsintervju.

Wordcount: 1686

Tänk om jag..

Jag klipper min legitimation. Jag bryter isär mitt bankkort. Mitt pass eldar jag upp. Jag drar mig tillbaka, jag vill inte vara vuxen längre. Jag skall tjata och tjata på mina föräldrar att ge mig ett par neongröna jeans och en rosa musse pigg tröja. Sedan skall jag söka till Rönninge skolas lågstadium för att få börja om i första klass. Min mobil skänker jag bort, jag kommer inte behöva den. Jag skall bli 7 år gammal, så min logik och vetskapen om världens hemska ting, om vår borgerliga regering, om svälten i Afrika och om Bush i USA det lägger jag på hyllan. Jag skall inte minnas någonting längre. Jag skall börja läsa Tom i vildmarken, fråga min far om varannat ord och be min mor om hjälp att stava det. Jag skall ta på mig ett par stövlar och gå ut för att leta jordgubbar, trots att jag egentligen vet att det inte finns några där, bara för äventyrets skull.

Eller så spar jag allt sånt, lånar ihop pengar och sticker till..... Nya zeeland kanske. och så klipper jag av alla band. SH, VVT, min familj, mina vänner, mitt svenska språk. Jag klipper allt, byter identitet och lämnar allt, börjar om från början. Nytt liv. Nytt äventyr.

Kanske...?

Var är nyheterna?

Hon fastnade – i shoppingträsket

Unga britter gillar sex

”Män är rädda för att förlora makten”

Avslöjad: Pappan till Anna Nicoles baby – och det är inte stora kärleken...

"World of Warcraft"-fans får vänta "Burning crusade" kommer först 2007.

Såna rubriker möter mig när jag tittar i internettidningarna för att få läsa nyheterna. Vad är detta egentligen? Är det mer intressant att läsa om engelsmännens sexliv än vad som faktiskt är nyheter?

Vad hände med motorcykelolyckan där min fars arbetskamrat omkom? Vad hände med nyheterna om självmorden på Hallanstalten?

Jag är inte intresserad av att läsa om vem som fastnade i shoppingträsket eller att män är rädda för att förlora makten, jag är intresserad av att läsa nyheter.

Just nu är jag väldigt intresserad av att få reda på vad som hände vid Rönninge station. Min syster ringde och talade om att det var 6-7 olika polisbilar därnere (fler polisbilar än vad som finns i vår kommun kan tilläggas) Det flög ambulanshelikoptrar i luften, ambulansen var där, någon låg på bår inne i väntsalen. Det var fler människor där än vad nazisttåget varje år drar till sig. Vad hände? Kommer jag att få veta? Vem har gjort sig illa, är någon död? Är det någon jag känner? Har någonting hänt med Jonna eller Mimmi, mina gamla barnvaktsbarn. Är det Sarah som borde kommit hem från norrtälje nu som råkat illa ut. Har någonting hänt med Christoffer som igår var så trött på pluggandet att han tagit sig en promenad. Är det Karin som arbetar på Konsum? Kan det vara Richard, min systers sambo. Eller måhända min lillebror? Kommer min mor få möta en deprimerad klass som förlorat en klasskamrat när hon kommer tillbaka till jobbet?

Vad har hänt, kan jag inte för en gångs skull få läsa om sådant som betyder något?

Mitt namn är Ylva och jag är parfymallergiker

"Hej Ylva" säger alla som på något jävla AA-möte. Men på ett sådant liksom i verkligheten bryr sig inte en enda människa om mitt problem, inte egentligen. Alla är fullt upptagna med att leva sitt eget liv och klaga på andra, precis som jag. "Usch och fy på alla rökare." Får man läsa i tidningarna nästan varje dag. "Det är äckligt när de sätter sig bredvid en på tunnelbanan" och "Rökare är själviska egoister som bara tänker på sig själva." Mhm, intressant. Säg mig en människa som inte innerst inne drivs av egoism? Just det, alla människor är egoister, mer eller mindre. Men de som man ofta glömmer bort i kollektivtrafiken är inte rökarna som av olika anledningar fastnat i ett beroende, det är faktiskt parfymanvändarna. Nu ser det säkert ut som att jag glorifierar rökarna och försöker minimera deras ansvar, det är inte min mening. De är lika illa som parfymisterna, men skillnaden är att alla bråkar om rökarna som röker på väg till skola/arbete och enbart koncentrerar sig på dem och verkar helt 'glömma bort' att det finns andra som försvårar resenärernas resväg. De parfymanvändare som överdriver sin konsumtion försvårar resandet för oss resenärer som drabbats av en sådan allergi, precis som en rökare försvårar resandet för resenärer som är allergiska mot röken. Man skall kanske ändå ta med i beräkningen att anledningen till att man röker är att man är beroende och på så sätt 'måste' ha en cigarett under sin väntan på bussen eller liknande. Parfymisterna har inte någon sådan anledning. Kanske är det av en gammal vana? Vem vet, men om det är så att det är för att ni luktar illa skall ni veta att mycket parfym enbart förhöjer kroppslukterna vilket naturligtvis innefattar svettlukterna. Mitt tips till er är att istället duscha oftare, använda deoderant och minska er konsumtion av parfymer som luktar så starkt. Kroppslukter är faktiskt inte så farligt, det är ganska naturligt. Tänk på mig och alla de andra som befinner sig i min situation när ni parfymister nästa gång skall på bussen, pendeltåget eller tunnelbanan. Tack.

(Tyckte bara att jag borde blogga ner min lilla artikel som efter mycket slaktande av Aftonbladet hamnade i tidningen för ett tag sedan.)

och här finns en länk till Aftonbladets version av min artikel.
http://i19.photobucket.com/albums/b152/Carrosak/ylvasinsndare2.jpg

Så var det blått i toppen

Trängselskatterna gjorde det dyrare att åka i sthlm med bil. Enhetstaxan gjorde det billigare att åka i sthlm med kollektivtrafiken.

Det tidigare systemet som vi hade här kallades för Zonsystemet. Man betalade alltså för hur många zoner man skulle åka igenom. Från Rönninge till Stockholm Central kostade det då kontakt 75kr för vuxen. Med Enhetstaxan kan man åka samma sträcka för 20kr. Man kan åka hur långt som helst för dessa 20kr, så länge man påbörjar resan inom en timme.

Enhetstaxan var väl det som räddade min ekonomi då jag var sjukskriven. Då jag skulle till sjukhus på olika platser i stockholm, ibland här i salem, ibland i huddinge och ibland i sabbatsberg. Mina resekostnader hade legat på flera hundra kronor, vilket hade varit svårt för mig som hade noll inkomst. Jag fick 700kr av mina föräldrar varje månad. Så jag kunde ladda på mobilen och leva. De hade inte råd med mer än så och från försäkringskassan fick jag inga pengar då jag inte gått från ett jobb när jag blev sjukskriven. Från Alfa-kassan fick jag inga pengar, då jag inte varit inskriven på ams i 90 dagar.

Det är den här enhetstaxan borgarna vill ta bort. De vill återigen införa Zonsystemet, så att det återigen kostar 75kr för oss rönningebor att ta oss in till sthlm, såvida vi inte har råd att punga ut med 600kr till ett månadskort med en gång, men alla har faktiskt inte det.

Att åka från Stockholm till Gävle kostar idag 27 kr. Stockholm till Sala kostar 27kr. Stockholm - Norrköping kostar 29kr och Stockholm - Göteborg kan du hitta för 150kr.

Är det då rimligt att det kostar mer för mig att ta mig in till sthlm när jag bor i det länet än det kostar att åka till helt andra städer?

Alla är inte rika, vi är inte alla borgare.

Jag vet att jag generaliserar, men jag kan inte förstå en fattig människa som röstar blått faktiskt. Hela den politiken grundar sig på att ha en klassindelning, fattiga och rika. Det känns som att man inte riktigt är en del av samhället nu när vi har en borgerlig regering. Det känns som att jag glömms bort, som att jag inte får vara med.

Är jag inte lika mycket värd som de andra för att jag inte har råd att handla på NK?

Rosa Skolan

1906 byggdes Rönninge Folkskola, den som numera går under namnet Rönninge Skola. Lärarinnan bodde högst upp i skolan, under de svarta takuporna. Den här bilden är tagen 1913 och Skolan har alltså stått där i 7 år på den här bilden. Skolan har tre våningsplan där lärarinnan bor på det översta och lektionssalarna finns på de övriga planen. Till höger i skolan finns det 4 lektionssalar och till höger finns 4 stycken lite mindre rum, om dessa användes till lektionssalar eller ej på den tiden vet jag ingenting om.


Idag är det 2006 och det är alltså 100 år sedan skolan byggdes. Tillhörande skollokaler har byggts till denna Rosa Skola som den fortfarande kallas i folkmun här i Salems kommun, trots att dess färg i nuläget faktiskt är gul, och har varit så de senaste åren. Dessa tillbyggnationer har byggts dit, byggts om, rivts och byggts om på nytt. När jag gick i den här skolan läsåren 93/94 och 94/95 så fanns det två separata byggnader förutom Rosa Skolan. I andra klass brukade vår lärare ta oss med till Rosa Skolan, ett flertal gånger. Det var där de stora stygga mellanstadieeleverna gick men vi behövde leta efter fossiler i stentrapporna. Vårt projekt om Dinosaurier och andra mystiska varelser gick före vår rädsla för 6:orna. Men sedan förflyttades jag och alla elever på skolan, som då var en 1-6 skola, till Söderby. Där gick vi läsåret 95/96.

När vi sedan kom tillbaka till Rönninge Skola var allting nytt och annorlunda. De hade sprängt bort berget utanför matsalen och där låg nu gymnastiksalen istället. Matsalen låg där korridorerna till gymnastiksalen, hade legat. Vår lågstadiebyggnad som stått för sig själv var nu ihopbyggd med matsalen och alltså resten av skolan. Allting var nytt och annorlunda, förutom Rosa Skolan. Den stod där den stod, man kunde inte ändra på den. Det var som en välbekant stomme i vår kommun som bara skall finnas där. Och kanske var det väl därför som alla elever reagerade så himla starkt emot när skolstyrelsen fick för sig att måla våran Rosa Skola gul. Gul? Det gick inte ihop. Rosa Skolan kunde inte vara gul, den var juh Rosa. Men det var ingen som lyssnade på oss. Det behövdes en förändring sades det, så så blev det. Rosa Skolan blev gul. Men aldrig någonsin kommer den kallas Gula Skolan, för i våra hjärtan är den fortfarande Rosa.

Nrä jag någon gång har vägarna förbi gamla Rönninge där Rosa Skolan finns så ler jag, bara av anblicken av den välbekanta strukturen på huset. Det bor dock ingen lärarinna på översta planet längre, men annars är väl allting sig likt. Det kan gå vilka elever som helst på skolan, det kan arbeta vilka lärare och rektorer som helst där, de kan bygga om, bygga till och riva träbyggnaderna. Men Rosa Skolan kan de inte röra, och det känns på något sätt tryggt.

Det går utför med blått styre.

Den nya regeringen vill skrota Djurskyddsmyndigheten. I sin första budgetproposition meddelade regeringen att man vill att den ska vara avvecklad till den 1 juli 2007.

Idag är det Djurskyddsmyndighetens uppgift att se till att djurskyddslagen i Sverige genomförs. Jag anser att Djurskyddsmyndigheten ska finnas kvar! Omsorgen om djuren bör stärkas – inte försvagas!

Så skriv under namninsamlingen!

A little box of horror

It's like a little box of horror, you always know what you get

Första året på gymnasiet under Bild-lektionerna så fick vi en uppgift att göra en liten låda av en känsla. Det blev skräck för min del :)

I need more...

...than this.

Nostalgic much?

1992 var jag 6 år. När jag var 6 år gick jag på lekis. På lekis fick man göra massa roliga saker, som att göra en namnskylt att hänga ovanför sin dörr.


Den här har legat på en hylla i mitt rum sedan.. ja sen jag flyttade in i det här rummet och det var ett antal år sedan. Innan det hängde den ovanför dörren till mitt förra rum, den syntes knappt. Det är ingenting jag kommer ha användning för och jag håller trots allt på att sortera ordentligt i mitt rum. fått ihop 7 skräppåsar hittills, men den här. Nej jag kan nog inte slänga den.

Det är lustigt egentligen, vad små saker betyder för en. En nalle som jag fick av Stefan en gång, snöbollsljus jag fick av Anna-Lisa, en gammal jordglob från någonstans runt sekelskiftet (1900 alltså), som jag fick av farfar, smycken jag aldrig använder men som har ett sentimentalvärde för mig. Det är som pusslet som låg på hyllan, det är ihopsatt och uppklistrat på en kartongbit. Det är ett sånt där WWF pussel som min mormor älskar, det kanske inte är någonting i sig, men just det där fick jag av min mormor och det var det första jag någonsin satte ihop alldeles själv. En tvål i form av ett hjärta jag fått av Leffe, ett rosljus i gelé jag fått av Sarah, en liten ängelfigur jag fått av Karima, fotoalbum, alla gosedjur.

Ja vi har juh kotte tillexempel, honom köpte jag på Gotland första året jag var där, och Älgen den köpte jag juh på leksaksmagasinet i Halmstad, Don't panic nallen jag fick av malin, Nallen Frans som jag fick av min morbror.

Sedan har vi saker som speldosan jag fick när jag föddes, halsbandet jag fick av björn och After eight asken i plåt som jag fick av min morbror

Det finns så mycket, småsaker som tillsammans blir så mycket. Men jag kan inte slänga det här? Jag kan inte göra mig av med det. Men att sitta och plocka med det, ta fram det, damma av det och få se det i ett annat ljus. Det gör mig så glad, det gör mig så rörd och jag gråter nästan.

Något som verkligen får mig att gråta är gamla vykort från farmor och farfar. Och när jag sedan hittade ett från Anna-Lisa där hon önskade mig grattis på min första tonårsdag insåg jag att farmor fick aldrig se mig som tonåring, hon får inte se mig som vuxen, hon får inte se mig alls mer. Det gör mig så ledsen att hon inte är kvar längre, det gör mig så ont och jag saknar henne så mycket.

so.. nostalgic much?

Dagens Asatro

Jag och min far har suttit och diskuterat detta ett tag nu, vi fick väl idén efter att ha spelat Age of Mythology i ett par veckor. Men så tänkte vi att vi skulle försöka översätta asatrons gudar till dagens politiska partier.


Oden, var en man som törstade efter kunskap och makt, han betalade med ett öga för att få dricka ur mimers brunn, sedan dess var hean enögd. Precis som Socialdemokraterna blivit enögda genom åren, de har inte brytt sig, eller tänkt på vad som bör göras eller kan göras, eller försöka prova någonting nytt, de har bara sett en enda väg, och det är väl anledningen till att Borgarna vann senaste valet.



Oden har två bröder, Höner och Lodur, eller Vili och Ve som de ibland kallas. Vilka passar inte bättre till dessa två än Vänsterpartiet och kommunisterna?




Sedan har vi Tor. Tor med sin hammare, krigsguden. Jo jag och far enades väl ganska snabbt om att Moderaterna hör ihop med Tor och hans hammare. Moderaterna är juh krigiska av sig, iallafall bestämda. Lag och ordning. RÄTTNING I LEDET! :P




Centerpartiet då. Ja, jordbruk och de var trots allt från början ett miljöparti. Så vi bestämde oss här för att Idun med sina gyllene äpplen skulle passa bra.







Frej och Freja, tvillingarna, fruktbarhetsgudarna. Det tyckte vi stämde så klockrent in på Miljöpartiet så det var inget snack om saken. Kanske främst för att det är en man och en kvinna, precis som miljöpartiets språkrör. och så värnar även de om naturen.











Folkpartiet och Loke. Som ett, alla vet vi väl att Folkpartister är luriga jävlar och titta bara på Loke, lurigare än så kan man väl inte bli? :P








Sen har vi då Kristdemokraterna och ska jag vara ärlig så var de väldigt svåra faktiskt. Ett tag funderade jag på att låta de vara kyrkan bara som kom till sverige och såg till att folket blev kristna. Men efter mycket funderande så hittade vi Heimdall, som tydligen skall vara en himmelsgud. och visst är väl de där kristdemokraterna lite upp i de blå? heh, nej men det jag tänkte på var att de tror på gud, gud uppe i himlen. Så det var det närmaste jag kunde komma. Har ni något annat förslag? säg till.




Jo, far tyckte vi skulle skippa dem, men bara för skojs skull har jag med Sverigdemokraterna också. Jag tyckte det var lite klockrent att ha med Hel där nämligen.